Svartkonsten som hopp

Ulrika Stahre

I januari 1975 delar Bruno K Öijer ut ett Bonniers-stipendium på 4 000 kronor i tunnelbanan i rusningstid, samtidigt som han läser ur konstnärsgruppen Vesuvius manifest:

”släck Lucia/ tänd MÖRKRET/ DÖD ÅT EVIGHETEN”.

Så kan de sammanfattas, stämningarna i det mer anarkistiska avantgardet i mitten av 70-talet: respektlösheten inför både evighet och storförlag, föreningen av konst och litteratur. Och mörkret. Det som sänker sig över Sverige och världen både storpolitiskt och konstnärligt. Från oljekris till punk, från IB-affär till kyligt svartvitt fotografi. Till individualism, cynism – och en kamp som skalats ner till det enda ”alla” kunde enas kring: antikärnkraftsrörelse och fredskamp. Farväl klasskamp, farväl feminism. Vi är i begynnande Thatcher- och Reaganera, strax innan Olof Palme blir skjuten.

De var märkliga, de där åren kring 1980. Och konstnärerna/curatorerna bakom Hjärtat sitter till vänster, Ola Åstrand och Ulf Kihlander, hanterar dem på ungefär samma sätt i Tänd mörkret! som i den tidigare utställningen: subjektivt, med betoning på det alternativa, på konstarternas sammansvärjning. Här är framför allt musik (cd:n som följer katalogen ger oss både Mare Kandre och Dom Dummaste), fanzine, affischer, tidningsklipp och vernissagekort en (kvantitativt liten) given del.

Carsten Regilds svarta glödlampa är utställningens symbol och pryder även katalogens omslag. Paradoxen liknar den i formuleringen ”tänd mörkret”, att ljus och mörker är ett – eller att mörkrets själva mening är att äta det ljusa. Konstverkets roll i det läget blir oklar, kanske samma sorts oklarhet som vi svävar i nu. Ett konstens teodicé-problem: Om konsten är god, varför förändrar den inte världen? Svaret blir att göra ond konst, att gräva i mörkret.

Mellan de givna namnen – Wallda-gruppen, Leif Elggren, Kristina Abelli Elander, Stefan Karlsson, Tuija Lindström, Franco Leidi, Phauss möter man också serieskapare som Gunnar Lundkvist och Joakim Pirinen, eller mer udda allkonstnärer som Tom Benson. Eva Klassons starka fotoserie Parasites (1978) med extrema närbilder på kadaver, kön, betvingade kroppsdelar, bristande hinnor är tidig i sin stil och pekar ut ett starkt tema i utställningen: intresset för tvång, i vaga eller tydliga s/m-skildringar signerade Maya Eizin Öijer, Eva Zetterwall, Stig Danielsson, Jörgen Melanton. Som om hela epoken bara var en enda kramp där sexualiteten skulle representera och symbolisera ofrihet och frihet på samma gång.

Allt det svarta – från punkens no future till atombombshot till svart läder och fetischer – var helt klart en helhet. Frågan är vad det säger oss. Vi som slutade vara barn någonstans där är förstås ganska formade. De som formade oss, femtiotalisterna och de tidiga sextiotalisterna, tycks aldrig riktigt ha gjort avbön. Det är åtminstone jag glad för. Tänd mörkret! är en genremässigt spretig uppenbarelse, med bland annat tidiga inslag av videokonst – Johan Donners Resan till muren (1985) hackar Berlin i dekadenta 80-talsbitar – och den krymper det historiska avståndet genom att betona konstnärsgrupperna, konstellationerna. Konsten som den kunde och kan se ut när den befinner sig mitt i. Som när konstnärer skriver konsthistoria.