Stort av den minste av de stora

Paul Klees utforskande verk ställs ut på Tate Modern

”Klee ger intryck av att vara liten och lekfull i allt han gör”, skriver Hugo Ball i Flykten ur tiden, ”i kolossens tidsålder förälskar han sig i det gröna lövet, en stjärna, en fjärils vingar …”. Paul Klee har beskrivits som den minsta av den moderna konstens stora mästare, den vars bildskapande fantasi ligger närmast barnets. I 20-talets Tyskland sågs hans ”små blad” som dekorativa, men alltför oansenliga för den kulturella offentligheten. På 30-talet stämplades han som schizofren och degenererad.

Utställningen på Tate Modern vill tona ner magikern Klee till förmån för den systematiske utforskaren av bildens egenskaper. Det är tiden, och produktionsnyttan, som talar. Vi lever åter i ”kolossens tidsålder”. Det som är vekt och drömskt rensas bort, så att det som är starkt kan växa sig starkare. Det betyder inte att det finns en motsättning mellan att arbeta och att drömma. Som professor på Bauhaus beskrevs Klee som munk, och hans verk för tankarna till illuminerade manuskript. Det är den vårdande omtanken om bildens helhet som är poängen, hans svar på den växande fascismen.

Utställningen sträcker sig från 10-talet då Klee stod nära Der Blaue Reiter, till de sista årens exil i barndomsstaden Bern. Vid nazisternas maktövertagande 1933 förlorade han sin professur, och kunde inte längre verka i Tyskland. Målningar som Förhäxad-förstenad och Rädsla från 1934 vittnar om tidens känslostämningar. Året efter drabbades han av en reumatisk sjukdom som begränsade hans arbetsmöjligheter, och ledde till hans död 1940.

En kronologisk hängning har möjliggjorts av Klees anteckningsböcker, där varje verk fick ett nummer som också noterades i bildens underkant. Och vilken rikedom som utställningen erbjuder! Varje akvarell har laddats med en helhetskraft, som överträffar vad andra förmår under en livstid. Klees litenhet kommer också till uttryck i en ohindrad lek med stilar. Ta Bildarkitektur röd gul blå (1924) som är del av en serie ”konstruktivistiska” färgharmonier. Valörerna är omsorgsfullt målade, men linjerna vinglar hit och dit. Bilden blir absurd, och därmed, kan hävdas, ett sant uttryck för sin egen belägenhet.

Hos Klee kan ett motiv framstå som en konsekvens av ett visst tillvägagångssätt. Som Moln (1926) där en himmel av sprejad akvarellfärg rymmer ett system av fint tecknade linjer, vilka gestaltar den stiliserade rörelsen hos ett moln. Motivet är ett tecken för människans förmåga att drömma, men bilden kunde också vara gjord för att demonstrera relationen mellan linje och rymd i Klees pedagogiska system, eller visa på möjligheterna hos måleriets tekniska utförande. Den gemensamma nämnaren är nyfikenheten hos den som vill lära.

På 20-talet började Klee använda svartmålade blad enligt karbonpapprets princip. Till verken från denna tid hör Angelus Novus (1920), förebilden för historiens ängel i Walter Benjamins parabel om framstegets katastrof. Kanske finns också en ironi över den tekniska reproduktionen i dessa verk, vilka inrättar ett avstånd till bildens omedelbarhet på flera nivåer. Dels genom en fördröjning i förhållande till den ursprungliga teckningen, dels genom att ögonen faktiskt inte har sett det som handen har ritat.

Klee drog en linje mot nazisternas våldsregim, men kraften i hans bilder växer ur glädjen i den skapande impulsen. Utställningen kan naturligtvis ses som en eftergift åt den politik som har gjort Tate till Londons mest välbesökta turistmål. Men genom att placera det lekfulla hos barnet på platsen för det mest värdefulla, erbjuds ett faktiskt alternativ till cynismen och föraktet för det svaga som åter har slagit rot i kulturen.