Tar myten under ytan

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre ser konst som skriver in sig själv i historien

Två ikoniska målningar ur konsthistorien, Diego Velázquez Las Meninas och Jacques-Louis Davids Sabinskornas bortrövande, har tjänat som förlaga för två stora re-enactments, återgestaltningar av ett förlopp som nu visas på Louisiana. Eve Sussman & The Rufus Corporation har förvandlat Velázquez målning till 89 Seconds at Alcázar, en teaterscen, en tio minuter lång film där förberedelsen för det som ska bli Verket pågår i sömngångaraktiga cirklar.

Eve Sussmans senaste verk och huvudnumret på utställningen är The Rape of the Sabine Women, en storskalig film- och ljudinstallation som visas tillsammans med foto, texter, anteckningar, bildmanus och spridda idéer (de senare i montrar: musealt, oåtkomligt, historiskt).

Myten om sabinskornas bortrövande handlar om staden Roms första tid: romarna under Romulus ledning, ett band av män, bjöd grannarna till fest och rövade bort kvinnorna för att grundlägga nya släkter. När grannmännen några år senare dyker upp och vill återta kvinnorna vill dessa vara kvar hos sina kidnappare. En sorts stockholmssyndrom alltså. Den strid som blir resultatet av försöket till återerövring är det David skildrar i sin målning: ett behärskat kaos, där kvinnor, barn och krigare blandas. Berättelsen är en urmyt som handlar om staden, civilisationen, reproduktionen, könsmakten.

The Rape of the Sabine Women rör sig framåt i fem olika miljöer: Pergamonmuseet och Tempelhof i Berlin, en köttmarknad i Aten, en modernistisk villa på Hydra och en antik teater på Akropolis. Från drömmar om antiken i norr till ett både modernt och tillbakablickande Grekland – kulturernas alla vaggor gungar när statsbildandet och kvinnorövandet går samman. De mer våldsamma scenerna, när kvinnorna kidnappas och när den slutliga striden om dem uppstår, sker på en köttmarknad respektive på teatern. Knivar slipas, färskt kött ropas ut till försäljning. Konsumtionen på sin mest basala nivå, ett tema som skruvas vidare i de följande scenerna i den fashionabla villan. Alla är snygga på ett 60-talssätt, kvinnor och män älskar, poserar, drömmer, lever i en sorts bubbla av perfektion.

När berättelsen mynnar ut i kaos är det en teater som är miljön, men agerandet sker på läktaren. Det är publiken som mister sin borgerliga polityr, börjar slåss inbördes och helt dominerar över vad som sker på scenen. Och mellan början och slut har vi snuddat vid både kalla kriget, rov av antika artefakter och vargens symboliska betydelser.

Eve Sussman kallar sig skulptör, inte filmare, och både 89 Seconds at Alcázar och The Rape of the Sabine Women är skapad tillsammans med The Rufus Corporation, en grupp konstnärer, dansare, skådespelare och musiker som grundats av Sussman själv. Den kollektiva processen är synlig på utställningen och det är sällan man får se så här genomarbetade verk. Konst som skriver in sig själv i en konsthistoria och samtidigt pekar mot oss. För att konsthistorien är vi, och för att den aldrig står still, någonsin.