Vandring i den urbana öknen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-08
Hälften av jordens befolkning bor i dag i någon sorts urban struktur, i en större eller mindre stad. Och samma stadsrum som blir tätare och tätare befolkat blir också alltmer kommersialiserat och privatiserat. Öar skapas: av gated communitys eller favelas, av köpcentra eller ockuperade hus. Utställningen Islands + Ghettos som nu visas på två ställen i Berlin tematiserar staden som plats för segregation. Det är inte så förvånande att de städer som dominerar är Dubai, Caracas, Ramallah. Dubai är tacksam för konstskapande processer som den framtida ”världens huvudstad”, extremt segregerad med gästarbetare och medborgare – ur demokratihistoriskt perspektiv en skrattspeglad reflex av det antika athenska samhället. Den spektakulära arkitekturen, gränslösheten: Carey Young tar plats i nybyggda områden i och kring Dubai, ännu ej befolkade, enorma strukturer där Young utför en sorts performance-parafraser och använder sin kropp som ett mått gentemot både arkitektur och samtidskonsthistoria.
Fascinationen inför Dubai är begriplig, inte minst för att byggandet och ambitionerna är så mediala, så tydligt anpassade till marknadsföring via nätet, via animationer som inte visar något av utestängning och klasskillnader. Ett utopia på sitt eget sätt, en ö i öknen där dessutom skapandet av öar verkar vara det viktiga. Alice Creischer och Andreas Siekmann har dammat av den visuella statistiska metoden och visar med kartor och symboler hur Dubai ser ut ur socialt perspektiv: var gästarbetarna bor, var upproren skett, vilka områden som är uppkopplade, var handel och kommers pågår.
Islands + Ghettos är producerad av Heidelberger kunstverein och är en stor utställning även om den krympt i sin Berlin-version. Roligast och lite mer oväntat är Peter Coffins verk Micronations, om utopiska statsbildningar, samt några mer interaktiva verk eller aktioner i det offentliga rummet som äger rum 18 och 19 april. Då kan den som vill flyta i en kanot på Spree och kolla in floden som segregerande plats, eller låta sig skjutsas runt i bil och få det osynliga Berlin besjunget. Den lokala förankringen är annars inte så stor, vilket på ett sätt är skönt.
Men i centrala Berlin finns nu en stor ö, tomrummet efter Palast der Republik. Mittemot Altes Museums pampiga fasad och den överlastade krokanen till Domkyrka återstår nu bara en sandhög där en och annan tippvagn kör bort grus och någon ångvält plattar till. En liten Imbiss, korvkiosk, tar plats i den urbana öknen. Där kan man ta en billig currywurst eller en pilsner, det är så otrendigt och vardagligt att man för en sekund undrar om den territoriella och sociala segregeringen satts ur spel. Här befinner sig plötsligt det vanliga – men det är förstås en tillfällighet.