Ljust och fräscht

Ulrika Stahre om Nationalmuseums nygamla skrud

Ulrika Stahre

Som ett litet smycke ligger det där, med sin rena, mjuka fasad, måttligt dekorerad och inbäddad i ljusa, naturnära färgskalor. Nationalmuseum har efter över fem års renoveringsstängning blivit färdigt att öppnas för allmänheten i morgon.

Jag hade glömt hur vackert det är, sett från Slottet tvärs över vattnet. Det är också den vyn som mest av alla påminner om att Nationalmuseum, som de allra flesta museer av sin sort, byggts i tätt samarbete med kungamakten – det första embryot var de kungliga samlingarna, först inhysta i just Slottet, innan den nuvarande byggnaden invigdes 1866.

Visst har det gjorts renoveringar och ombyggnader genom åren, mest av ondo tycks det oss nu i vår tid. Det sattes för fönster, målades vitt, byggdes glastak, auditorium och en och annan hiss.

Ja, det känns ljust, öppet. Färgerna i de olika salarna är varma och inbjudande, de nu två större ljusgårdarna är verkligen ett lyft för upplevelsen av byggnaden. Nu finns det balans. Restaurangen har flyttat ut i ett hörn och fått utsikt, den stora ljusgård den förut befolkade har blivit en vacker skulpturhall, vilket onekligen är mycket lyckat.

Akustik, rörelse och ljus, det är mycket som fallit på plats. Om den stora fonden som hissarna byggts in i är lyckad tvivlar jag däremot på. Funktion, absolut, men estetiskt är den inte så tilltalande. Å andra sidan kanske något måste sticka ut i en så relativt följsam om­daning.

Väl inne i samlingarna är det som sagt ljusare, starkare färger och tätare hängt – en återgång till hur museet ursprungligen var tänkt. Mycket energi har lagts på att fläta in tidstypiska miljöer i salarna med måleri, en tendens som ju mer vi närmar oss nutid i den kronologiska ordningen nästan sömlöst glider över i ren designutställning. Det är samlingarna och uppdraget som styr, och lösningen är elegantare än den traditionella uppdelningen.

Eftersom ytor som förr var bland annat var kontor nu har öppnats för konst och design, och eftersom det är en större täthet, syns nu nästan tre gånger så många verk och objekt jämfört med hur det såg ut när museet stängde. Det är ett myller, ett överflöd som bjuds. Borta är känslan av knar­rande parkett och tillkämpat vördnadskrav.

Renoveringen är en förnyelse, men har också gett museet sin historia åter.

Ett Nationalmuseum är vad det heter, det representerar nationen. Samlingarna utgörs av gamla krigsbyten, kungliga inköp, senare tiders mer målmedvetna samlande av allt som anses och har ansetts representativt och av hög kvalitet.

Det är lätt att se att konstnärer alltid har rest, i jakt på utbildning, uppdrag och intryck. Från italienska idyller till Adolf ­Ulrik Wertmüllers skandaliserade porträtt av Marie Antoinette (1785) och vidare till Carl Larssons Sundborn-idyll. Den samling som visas är bred och placerar – fortfarande – Sverige i en europeisk konsthistoria.

Intill Anders Zorns ”Midsommardans” (1897) har lagts Peter Johanssons skivade dalahästar, ”How to cook a souvenir”. En sammanslagning som jag antar vill lyfta just ”national” i Nationalmuseum, och på ett kanske lite enkelt sätt att slå in en kil i vurmen för ett det klichéartat svenska som Zorns målning har kommit att symbolisera: långa sommarnätter, sprit och dans. Att placera verken intill varandra gör tyvärr att båda förlorar sin lyster, det plattar ut dem. Men tanken och idén är ändå rolig. De samtida insticken kunde gott få ta ännu mer plats – ett sätt att knuffa museet vidare när det nu blivit så elegant.