Hundertwassers vassa civilisationskritik

Jag säger inte att han är antivaxxare

Fredrik Svensk

Friedensreich Hundertwasser (1928–2000) brukar beskrivas som den organiska konstens mästare. Med färg, fantasi och förundran kom han att bli en av de mest framgångsrika konstnärerna från Wien under efterkrigstiden. Han arbetade stora delar av sitt liv på sin ateljébåt mellan Venedig, Nya Zeeland och Wien.

På den stora retrospektiva utställningen på Nordiska Akvarellmuseet gestaltas med all önskvärd tydlighet ett konstnärskap som lyckas kombinera en omedveten och intuitiv praktik med ett stort miljöengagemang. Såtillvida passar han varken in på surrealismens intresse för det omedvetna, eller på den socialt engagerade konsten. I hans konstnärliga och sociala affärsmodell fanns det helt enkelt plats för båda.

I Skärhamn ges en imponerande översikt över Hundertwassers verk från tidigt 1950-tal fram till hans död. Tyngdpunkten ligger på akvarell och blandteknik, men här finns också grafiska verk, gobelänger och arkitekturmodeller. Avgörande för stämningen och kontextualiseringen av utställningen är en mytologiserande dokumentär om ett vitt manligt konstnärsideal som går sin egen väg. En image som utan problem kom undan med att skapa 10 000 exklusiva originalverk genom att ändra färgtonerna i trycket från en och samma grafiska matris.

I Skärhamn synliggörs hur hans måleri inledningsvis blir ett sätt att måla det som bokstavligen inte gick att bygga. Efter att han hoppat av konstakademien
i Paris efter en dag, är det som om han utvecklades i en konstnärlig karantän, ensam med sin transautomatiska metod, full av hopp och optimism endast i kommunikation med några få forna mästare som Gustav Klimt, Egon Schiele and Paul Klee.

Denna utveckling skildras fint i utställningen från hans tidiga akvareller till genombrottet på Venedigbiennalen och Documenta i Kassel, och vidare till hans arkitektoniska arbeten senare i livet. Överallt står kromatiska effekter och cirkelrörelsen i centrum, allt för undvikande av den raka linjens konst förknippad med Adolf Loos och den antisemitism som drabbade hans familj efter habsburgska rikets fall. Detta gäller även för hans verkliga 90-talsarkitektur som han betraktade som en tredje hud, som påverkade människans neurologi.

Konst, miljö och hälsa går hand i hand hos Hundertwasser, han förkroppsligar mer än någon annan konstnären som holistisk överstedoktor. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig vilken politisk roll denna alternativa medicin har här i Skärhamn, på denna västkustspärla till museum, sanktionerad av både stat, region och kommun, mitt under pandemins 20-tal där till och med en avreglering av hyresmarknaden höll på att passera ostört.

Pandemin har fått det att framstå som om befolkningens hälsa utgör grunden för nästan alla politiska reformer. Är det inte till och med som om den aktuella nyliberaliseringen av hyresmarknaden sker i hälsans namn? Detta trots att ingen förnekar att de som drabbas hårdast av både pandemin och marknadshyror också är de fattigaste och mest utsatta, långt bort från Hundertwasser i skärgårdsidyll.

Detta har upprättat en ambivalent relation till staten också på konstens område. Å ena sidan kan tanken om en hälsosam konst underordnas en gemensam välfärd där konsten också ingår som en central del. Å andra sidan kan det innebära att makten över vad som betraktas som god hälsa och vilka som betraktas som folket, centreras till en suverän maktposition som länge utgjorts av en politisk mitt på väg högerut.

Mitt i pandemin är det som om bilden av Hundertwasser och hans konst bär på båda dessa möjligheter. Det är inget snack om att pandemin både utgör en brutal verklighet och fungerar som en allegori över mänsklighetens kris. Det är lätt att göra sig lustig över hur det allegoriska i pandemin förfäktas av en blandning av new age-individualism och konspirationsteoretisk högerextremism.

Jag säger inte att Hundertwasser är antivaxxare, men visst är det något motsägelsefullt i hans till synes folkligt färgglada civilisationskritik av den rationalitet som möjliggjort vaccinet mot covid-19. När viruset med krigsretorik beskrivs om som något vi måste bekämpa och helst av allt utrota för att undantagstillståndet ska upphöra, då är det något som ekar av bristen på ironi i Hundertwassers värld.

Som komplement till vaccinet framstår hans naivistiska egensinne och engagemang som ett paradoxalt svar på ett symptom vars historiska orsaker vi har svårare att ta itu med. Ändå lämnar jag Akvarellmuseet tacksam över både Hundertwasser och Astra Zeneca i blodet.