Konst för alla

Ulrika Stahre

ULRIKA STAHRE ser en utställning med trumf på hand – och en storslagen satellit

Det är slitet, med gulkaklade väggar. Lite överljus i en större hall, några skärmar bryter rummet, ett par mindre rum i hörnen skapar intimitet. Det är en av tapphallarna i Carlsbergs gamla bryggeri som nu blivit konstrum när Köpenhamns första stora internationella utställning äger rum.

Utställningar i före detta industrimiljö eller i det snart nedlagda – miljöer som fångar en sekund i det förändrade stadsrummet, som berättar nutidshistorier om arbete, makt, kapital – är något som blommat i konstvärlden i åtminstone något decennium. Från Rooseum till Istanbulbiennalen – där utställningar organiserats i tobakslager, köpcentrum, övergivna bostadshus – visar sig trenden som både fötts i ekonomiska möjligheter, jakten på det originella och viljan att låta konst och rum samarbeta kring ett tema. Färgfabriken, avsomnade Skulpturens Hus, Röda Sten. Alla är de och har varit rum där konstverken stundom försvunnit i det stora konceptet, i det katedralliknande rummet.

Men U-Turn är en utställning med många fler trumf än bara en sliten lokal. Den bygger vidare på flera koncept från senare år: att en konstutställning är händelser, inte utställda verk; att konstpubliken är alla och inte bara de initierade; att konst är process och inte i första hand resultat, artefakt. Så är också U-Turn svår att greppa i stunden. Den kräver flera besök, helst kanske permanent boende. Som på den senaste Istanbulbiennalen – och ännu mer på Berlinbiennalen – är performance, samtal, det som pågår en stor del av det som är utställning. De verk som visas mer permanent, som kommer att vara sig lika från början till slut, blir som en scenografi.

Det tillbakavändande som titelns U-Turn antyder fungerar på flera plan: att utställningen vill se på nya sätt, att den kommer att återvända om fyra år, att många verk förhåller sig till ett verkligt eller konstnärligt förflutet. Att u-svänga är inte att stanna upp. Men det kan däremot vara en akut manöver, en nödutgång. Att ”ersätta rädslan för det okända med nyfikenhet” är ett ledord för kvadriennalen och det är uppenbart både i kuratorernas text och i många av de danska verken att ett stort tema är dansk politik: främlingsfientligheten, nationalismen, deltagandet i krigen både i Afghanistan och i Irak.

Elmgreen & Dragsets intervention, When a Country Falls in Love with Itself, där de försett Den lille havfrue med en stor spegel talar om en nationell exhibitionism, medan Jens Haanings vykortsserie Recent Danish History är mer lågmäld och samtidigt tydligare. Här är mindre heroiska ögonblick fångade: Nyrup Rasmussens uttalande att Danmark aldrig ska bli ett multietniskt samhälle, Muhammedkarikatyrerna, hoten mot Christiania. Det danska gemytet är långt borta, och ännu längre bort när Tanja Nellemann Poulsen mitt bland sina utklippta reklambilder bjudit in Fatima Ramadan att göra ett eget verk, en vägg med klipp från tidningen Politiken och dess förhållande till en ”cool” nazism.

Ryska konstnärsgruppen Chto delat? gör upp med västs syn på öst både före och efter murens fall i What’s Next after Next?.Onekligen är det för länge sedan dags att se det postkommunistiska Europa på ett mindre västcentrerat sätt.

U-Turn vill mycket mitt i samtiden. Det bästa är att det är en ganska low-tech utställning. Den berör inte, utan är närapå kylig. Vilket förstås vägs upp av det liv som kommer att gjutas i den av performances och händelser på stan. Det kan möjligen värma att bygga lego med Olafur Eliasson, eller att ta del av Parfyms arbete i Köpenhamns hamn.

Om Carlsbergs gamla bryggeri befinner sig i centrum för utställningen så är Kunsthalle Nikolaj en satellit i stadens centrum. Här visas Jesper Just, hetast i den danska konstvärlden, i stort format.

Den magnifika och nyproducerade filmen Romantic Delusions är symptomatiskt nog inspelad i Bukarest och huvudpersonen är av två kön, eller snarare ett eget tredje. Kön och politik, kön och arkitektur, kön och allt. Här fångas en sorts svettig instängdhet, en osäkerhet i stadsrummet. Monumentalitet. Jesper Just (som också är aktuell i Stockholm på Carnegie Art Award) frammanar sällsamma stämningar som är både innerliga och bisarra, kitschigt överlastade men ändå svalkande begripliga. Eller så är upplevelsen av Just mest ett eko av den kyrkbyggnad som omger oss.