Människans andra hud

CAMILLA HAMMARSTRÖM på en spöklik resa genom folkhemmet

Redan som barn förundrades jag över Flen och dess homogena stadsbild. Det tog inte lång tid att passera genom den lilla staden från tågstationen på väg till lantstället. De vuxna talade ur ett överlägset Stockholmsperspektiv om orten som den tråkigaste platsen på jorden.

Men jag tyckte Flen var fint med sina huskroppar från femtiotalet: välordnat och överblickbart med bibliotek, kyrka, stadshus, torg och lekplatser. Det var som att röra sig i omgivningarna kring en Märklintågbana, ett slags tilltalande allmängiltighet. En plats där en genomsnittsmänniska tryggt kan uppgå i mängden utan att helt försvinna.

När Jonas Dahlberg sökte efter en osynlig stad till sitt konstprojekt föll valet på just Flen. Där fann han det generella uttryck han eftersträvade till sin film Invisible cities, som nu visas på Moderna museet i utställningen med samma namn.

I det mörka rummet öppnar sig filmduken på väggen som ett väldigt panoramafönster. Vi svävar genom staden i höjd med gatlyktorna. Det är en tidig sommarmorgon. Gatorna är öde. Endast några fiskmåsar som slår upp från parkens gräsmatta när vi far förbi.

Kameraögat rör sig likt en utomjording i luften. Tittar nyfiket in på parkeringar, lekplatser och villaträdgårdar. Ibland dröjer det längtansfullt vid någon detalj, för att obönhörligt sväva vidare i sin loop genom de olika kvarteren.

Ögat sveper förundrat över byggklossarna som placerats ut med ingenjörskonstens rationella omsorg. Vad är det för ett samhälle? Vad gör varelserna som nu ligger och sover i sina kassetter om dagarna? Vad har de för drömmar?

Vi som följer med på färden vet att folkhemsbygget är en lämning efter en gemenskap som inte längre finns, åtminstone inte som det var tänkt från början. Men kameraögat har inte den kunskapen. Det är neutralt, nyfiket och undrande.

Det är en märklig, spöklik upplevelse. Jonas Dahlbergs film är på en gång ömsint och iskall. Han lyckas åskådliggöra arkitekturen som en människans andra hud, hur den är en oundgänglig del av vårt varande i världen. En hinna vi ömsom påtvingas, ömsom är med att skapa.

Än tydligare blir det i utställningens andra del. I ett rum med väggar av svart glas visas en svartvit film där kameran i

stället rör sig i gatunivå. Det är en dystopisk trakt där huskropparna kantar gatan likt stora industribyggnader. Den regnvåta asfalten och reflektionerna som fortplantar sig i det svarta glaset för tankarna till filmen Matrix, en cyberverklighet med kyliga valörer. Befinner oss i framtiden, eller en annan dimension?

Så tänds en rad av små lampor på andra sidan glasväggen. Innanför finns ytterligare ett rum. Där inne står modellen som används i filmen. Det är kväll. De små gatlyktorna börjar tändas i området.

Plötsligt känns allt mer hemtrevligt och bebott. Området påminner lite om Gåshaga ute på Lidingö i Stockholm. Svarta kuber som öppnar sig i lyxiga planlösningar. Ljusen tänds i de exklusiva boningarna gjorda av svart plexiglas och papp. Det är ett burget liv som skall försiggå där inne, fullt synligt som på en teaterscen inför de mindre bemedlades ögon, helt väsensskilt från Flens flerfamiljshus med gemensamma faciliteter.

Filmerna är som dag och natt. I rummet mellan dem visas ett diabildsspel med manipulerade foton av orter där huset helt saknar fönster och dörrar. Slutna, som ansikten utan ögon och munnar, framkallar de en kompakt förstämning.

Jonas Dahlberg beskriver sitt projekt Invisible cities som en undersökning av de mellanstora städer som en så stor del av världens befolkning bor i utan att göra mycket väsen av sig. Som ett framlyftande av det perifera, en korrigering av en världsbild som alltför mycket fokuserar på de växande storstäderna.

Mot sin ingivelse tror jag likväl att han lyckats tränga djupare än vad utställningskatalogens demografiska perspektiv ger sken av. Det som sker i hans konstverk sker mellan kropparna och de reella rum där vi befinner oss när vi upplever dem. Man känner sig som en påtaglig kropp där inne, med andningen och det envist dunkande människohjärtat i bröstet. Det rör sig om en närmast fenomenologisk undersökning av de geometriska koordinater som drömmen om ett tak över huvudet består av.

Konst

Camilla Hammarström