Kirkeby ger fan i allt

Om det finns något jag verkligen förförs av när jag kommer till Per Kirkebys utställning på Louisiana, så är det den enormt kärleksfulla behandlingen av honom. Att curera betyder som bekant också omhänderta, och det är precis det Louisianas chef och curator Poul Erik Tøjner har gjort. Det samtal som pågår mellan honom och Kirkeby och som visas på flera håll i den generösa utställningen är som en utdragen terapisession.

Tøjner växlar ständigt mellan den otålige pojken som äntligen fått en liten stund med sin far, psykoanalytikern som vet att ställa de avgörande frågorna och den konsthistoriske besserwissern som inte kan låta bli att briljera med sina kunskaper. Kirkeby låter frågorna drabba honom, ibland blir han helt tyst, som slagen av en insikt, ibland spjuveraktig, villig att ta fram alla tolkningsnycklar, likt en magiker som äntligen bestämt sig för att avslöja sina tricks.

Men magin försvinner inte för det. Dokumentären gör bara bilderna ännu mer outgrundliga. Ett drama utspelar sig i varje bild, ibland staplas landskapen på varandra, ibland rörs de ihop, en värld går under, en annan dyker upp, i en oändlig skapelseberättelse som inte tycks vilja göra skillnad på teologi och geologi.

Det här är kontemplativ konst på hög nivå, och hur mycket curatorn än velat ändra på myten om Kirkeby som en färg- och formexpressionist, till förmån för en narrativ konstnär med referenser till såväl Kristus nedtagning från korset och Caspar David Friedrichs havererade romantiska skepp, kan jag inte låta bli att tycka att Kirkeby är båda delarna. Expressionismen har alltid varit narrativ. I alla högsta grad den historiekritiska expressionismen vi finner hos Anselm Kiefer och Gerard Richter.

Den stora frågan är snarare av filosofisk art. Vill Kirkeby endast beskriva livets elände, eller kommer han med ett löfte om räddning? Vill han frammana historien eller ta oss ut ur den? Jag lutar åt det senare. Visst ligger det mycket Weltuntergang i luften, men Kirkeby tycks till skillnad från Kiefer och grabbarna vara mån om att både öppna en existentiell avgrund och bygga en bro över den, att producera ett slags metafysiskt måleri som söker sig bortom materien, tiden och rummet, ja även bortom mänskligheten och in i en värld bortom världen. Om det finns något nyromantiskt i Kirkeby så är det precis denna posthumanistiska längtan bort från allt vad kultur och natur heter.

Resultatet blir ett uppriktigt konstnärskap som ger fan i allt och alla. Det är så man känner igen en mästare, men tyvärr också många dilettanter. Jag ser fram emot en utställning som lyfter fram Kirkebys humoristiska egenskaper. Det om något vore en historieomskrivning.

Sinziana Ravini