Djärv och färgstark – och en centralgestalt
Camilla Hammarström ser Sigrid Hjerténs målningar
Publicerad 2018-02-17
Det är mäktigt att se Sigrid Hjerténs målningar i original. Flera av dem är så mycket större än vad man tänker sig när man ser dem i reproduktion, och på nära håll syns dessutom den fenomenala färgbehandlingen.
Hjertén utnyttjar färgens nyanseringsmöjligheter fullt ut, från skirt terpentintunt till opaka kluddiga kluster. Även penselskriftens schatteringar går från det finkänsliga till det brutala. Det här rika registret har gjort att Hjertén räknas som en av våra främsta modernister.
En del har velat göra gällande att hon var motarbetad av sin samtid – medan Görel Cavalli-Björkman, i sin biografi om Hjertén som kom ut förra året, hävdar att hon var en central gestalt inom modernismen som respekterades av både kollegorna och flera välkända recensenter. Hon understryker att Hjertén var aktiv och målmedveten och deltog i inte mindre än 115 utställningar under sin livstid.
När nu Görel Cavalli-Björkman kurerar utställningen av Hjertén kan den ses lite grand som ett bevis för hennes tes. För fram träder en kraftfull och produktiv konstnär som ger intrycket av en stark självmedvetenhet. Jag tänker främst på målningarna från 1910-talet vars stora format och beslutsamma penselskrift vittnar om en tilltro till den egna betydelsen. Men också på hennes konsekventa koloristiska sökande ända in i sjukdomsperioden.
Precis som Matisse utvinner Hjertén mycket ur vardagliga motiv som interiörer, porträtt och utsikter från olika fönster. Till mina favoriter hör de hamnmotiv som målades när familjen bodde på Katarinavägen i Stockholm. Pastellfärgerna håller sig precis innanför gränsen till att bli för sötaktiga, de balanseras alltid upp av en svärta eller dovhet någonstans.
… man känner en exceptionell emotionell nyansering i färgval och penselskrift.
Det råder en stor koloristisk och kompositionell dramatik i de här målningarna av hamnlivet med lyftkranar, båtar och tåg. Gyttret är på en gång dekorativt och hotfullt och man känner en exceptionell emotionell nyansering i färgval och penselskrift. Från florstunna ångpuffar till aggressiva maskindelar.
En stor behållning av utställningen är att man har med så pass många bilder från Hjerténs sena måleri, efter det att hon insjuknade i schizofreni 1932. Här kan man se hur konstnärens palett intensifierats och blivit vildare. De klara färgerna får en ny roll, särskilt det gula som ibland hotar att ta över.
Under en resa till kontinenten med sonen Iván målar Hjertén flera fantastiska landskap. Här utvinner hon maximalt ur färgen, hettan är brännande och svalkan kristallklar. De frenetiska penseldragen ger intrycket av lustfylld fart och lätthet. Konstnären förefaller använda hela sin ackumulerade kunskap för att bryta ny mark.
Jag skulle inte kalla det här sena måleriet för sjukdomskonst, det känns snarare som kulmen på en konsekvent utveckling. Hos Hjertén saknas det verklighetsfrånvända som finns i exempelvis Carl Fredrik Hills och Ernst Josephsons sjukdomsbilder. Som målare tycks Hjertén fortfarande befinna sig i verkligheten. De måleriska frågeställningarna är desamma, men lösningarna bara så mycket djärvare.