I Venedig skapar asylsökande flyktingar konstverken
Ulrika Stahre: Var går gränsen mellan oavlönat arbete och konst?
Uppdaterad 2017-06-08 | Publicerad 2017-05-15
VENEDIGBIENNALEN I lördags öppnade den 57:e biennalen i Venedig, en biennal som just detta år också sammanfaller med Documenta – ett riktigt stort konstår… som åtminstone så här långt visar trender som kan sammanfattas med tre ord: textil, sociala projekt, process.
Bland de nationella paviljongerna i Giardini är det mer levande än det brukar. Performance, många ljudverk och till och med långa teaterlika föreställningar, suddar gränserna mellan konst, teater och liv både i parken Giardini och inne i paviljongerna.
Vem eller vad som är subjekt eller objekt blir oklart i många verk, en spännande samtidssurrealism som också kan vara problematisk. Olafur Eliasson har i huvudutställningen en sorts kollektivverkstad med asylsökande flyktingar och migranter tillsammans med studenter och andra besökare tillverkar lampor för försäljning.
Var går gränserna mellan performance och publikens medverkan, mellan oavlönat arbete och konst? Marina Abramovic har under våren i Stockholm tydligt visat den nya inriktning hennes arbete har tagit: hon överlämnar själva agerandet till publiken. Det är publiken som är medskapare till hennes verk och det är också den som ska uppnå (inre) förändring.
Om de människor som sitter och gör Eliassons lampor mest arbetar, producerar värde, eller också kommer att förändras kan ingen veta. Jag är ändå positiv till hans projekt eftersom det, liksom Abramovics, handlar om möten. Förändring genom kollektiv handling.
Men det går naturligtvis att invända att det bara är ett varumärkesbyggande som Eliasson ägnar sig åt, att konstens värld aldrig möter världen utanför, att saker som sker i Venedig har noll och ingen påverkan utanför biennalen.
Det kan möjligen gälla den politiska konst med tydligt budskap som brukar visas i dessa sammanhang. Men processer som involverar människor borde kunna bli något annat. Biennalens temarubrik är Viva Arte Viva, ett tydligt hyllande av konstens potential att nå utanför sig själv – en lika lovande som omätbar kvalitet.