Förtrollande röra på Bonniers konsthall
Publicerad 2014-09-30
Den nakna magikern – konst med eget liv
Den brasilianska konstnären Laura Limas konst är i ständig rörelse. Den innehåller ofta levande varelser som agerar på eget bevåg inom de gränser som konstnären satt upp. Det kan vara två män sammanlänkade av en gemensam huva som utför en tvekamp. Eller höns som fått färggranna fjädrar monterade på sig.
I Den nakna magikern är det en man klädd som en magiker med frack och hög hatt som befinner sig i en kaotisk, men ytterst elaborerad miljö – på en gång ateljé, verkstad och laboratorium. Det hela är uppbyggt av ett rangligt hyllsystem i vilket det ryms en oöverskådlig mängd ting. Allt från gamla radioapparater till snörstumpar, tygbalar, porslin, verktyg, uppstoppade djur och prydnadsting. Och i synnerhet en stor mängd böcker. Överallt finns mysigt upplysta vrår där magikern kan sitta och arbeta, läsa eller sova.
Varje ting är utplacerat med omsorg, så att det bildas små scenerier man kan stanna och begrunda. Det råder en förtrollad stämning i det estetiskt utarbetade kaoset. När jag är där klipper magikern tygremsor som han flätar samman till långa flätor som hamnar i en hög på golvet. Magikern är inte där för att utföra några konster inför betraktarna, utan för att långsamt modifiera verket så det är unikt i varje ögonblick. Man kan förstå det som en hyllning till den mänskliga skaparkraften, men också som en strävan att återförtrolla en verklighet som i vår tid är präglad av rationalitet.
Också Bar/Restaurang innehåller en magisk komponent. Gästerna i serveringen består av ett paraply, en hög med salt, olika geometriska figurer, lerklumpar med mera. En uppmärksam servitör går runt och fyller på ölglasen som genom en hemlig anordning långsamt töms på sitt innehåll. Enligt konstnären är det delvis en hälsning till den brasilianska neo-konkretismen, men tankarna går naturligtvis även till surrealismen.
I utställningsmaterialet betonas Laura Limas starka relation till den brasilianska konsthistorien, särskilt den konst som gjordes under 1960- och 70-talen då avantgardekonsten smälte samman med populärkulturen i en riktning som fick namnet Tropicália efter ett verk av rörelsens centralgestalt Hélio Oiticica.
För att besökarna ska få en aning om den tidens uttryck visas ett collage av konstvideor, dokumentärer och långfilmer. Här kan man se filmer som är alltifrån några minuter upp till ett flertal timmar. En sannskyldig kakafoni av bilder och röster möter en när man träder in i det rödmålade rummet. Det kan inte bli något annat än en impression. Mycket påminner om den europeiska experimentfilm jag känner till från den här tiden, med den skillnaden att det kanske är mer karnevaliskt och absurt. Vad som inspirerat Laura Lima hos de här konstnärerna är sättet att arbeta med upplevelsebaserade processer istället för med färdiga verk. Och viljan att upplösa avståndet mellan betraktaren och konsten.
I Laura Limas Choice (Val) får besökaren gå in ensam i ett mörkt rum. Det man upplever därinne med sig själv är det enda som händer. Det kan ju tyckas lättköpt att man inte bjuds något mer sensationellt än mörker, ensamhet och sin egen förväntan. Här är avståndet mellan betraktare och verk upplöst i en kortslutning. Man kan stimuleras av utmaningen eller rycka på axlarna åt det hela. Konstnären har hur som helst lyckas stjäla ytterligare ett ögonblick till sin installation.
