Smärta som exploderar

Ulrika Stahre

ULRIKA STAHRE om en stark biennal – och politiker på villovägar

Den fjärde konstbiennalen i Göteborg drar igång i skuggan av en rondellhundsteckning. För när kulturnämndens ordförande vill ha en etisk policy som stoppar vissa konstverk (nämligen de som inte kan lova att deras verk inte kränker) är det inte bara för att Pål Hollender har lassat in något som ska se ut som fyra ton kokain på Galleri Kaustik. Det är förstås en efterdyning av Lars Vilks arbeten som resulterat i en ganska obetänkt överreaktion från politikerhåll. Man kan säga att biennaltemat, uttryckt i undertitelns ”politikens begränsningar och motståndets möjligheter” synliggjorts på ett litet snopet sätt.

Pål Hollenders Clean är visserligen humoristiskt i sin form men också med någon gnutta allvar under den lättavkodade ytan. Det är inte missbrukare som drar i sig sammanlagt fyra ton kokain. Det är förstås också en hel del ”vanliga”. Verket jobbar lite med en minimering av skillnader, som den mellan ”vi” och ”dem” – inte minst eftersom alla som lämnar galleriet gör det med vita fotspår genom stan. Allt som visar upp droger kan väl inte per automatik bli drogromantiskt? Och om politiker ska lägga sig i vad som får stöd och inte, så måste vi väl i så fall acceptera den censur som råder och har rått? Helena Nyhus och socialdemokratin i Göteborg tycks tro att deras värderingar är objektivt korrekta och att konst och kultur går att mäta och begripa på ett fastslaget sätt.

Men Göteborgs konstbiennal står utmärkt på benen även utan lokala skandaler. Här visas både mycket spektakulära, principiella verk, som Thomas Hirschhorns stora installation, och mer stillsamma men också förtätade som Lamia Joreiges Objects of war. De dokumentära verk som visas, där människor från Libanon, Afghanistan, Palestina, blir agerande subjekt, är oväntat starka.

Att sprida utställningen över stan och äntligen bygga in Röda Sten som den viktigaste platsen är ett lyckokast. Men de olika utställningarnas angelägenhetsgrad varierar och de tycks inte alltid ha byggts så genomtänkt.

På Röhsska museet har auditoriet begagnats och även om Fia Stina Sandlunds filmer An idealistic attempt och Reconstruction of an action that never took place försvarar sin plats är det som om alla andra verk placerats förstrött, utan engagemang, utan tanke. Sandlunds verk handlar om en politisk aktion som inte blir av mer än som storstilad rekonstruktion och talar om konstens storhet i relation till politiken. Konsten kommer ut, kan vara vildsint och verka på fler nivåer. När en aria ur Verdis Nebukadnessar får ny text och handlar om fraktbolaget Mærsk och dess vapentransporter, kommer den danska irakpolitiken in i rummet. Och då får Ola Åstrands övermänskligt stora skjortor fladdra hur mycket som helst, de lyckas inte tala vare sig till mig, till lokalen eller till andra verk.

På konsthallen: Thomas Hirschhorns Concretion re, ett inferno av brun tejp, kartong, skyltdockor med skruvar i, och överallt foton. Hämtade från nätet, skildrande kraftiga missbildningar, svulster, förvridna ansikten, näsor, händer. Offer för krig och attentat, lemlästningar, sår, blod, inälvor. En lavin av mänskligt lidande som är verkligt, har dokumenterats, spridits och slutligen hamnat hos Hirschhorn, blivit konst. Inordnade i ett samtal som är välregisserat, rytmiserat och fullt av det västerländskt heroiska dåliga samvetet. Som konsthistorisk klangbotten finns Goya, och som intellektuell Susan Sontags essä om att se andras smärta. Smärtan, och offerpositionen, är inte den rika världens. Samtidigt vore det orättvist att bara se Hirschhorns verk som cynism eller som teoretisk konstruktion utan hjärta. Nej, verket har hjärta, nästan på gränsen till för mycket. Däremot slår det på alla sätt tillbaka mot betraktaren. Det finns inga sätt att blunda och heller inga sätt att se.