Priset visar vad fotografins framtid en gång var

Daido Moriyama är en typisk Hasselbladspristagare

Fredrik Svensk

Det är lite för lätt att förstå varför en fotograf som Daido Moriyama får Hasselbladpriset 2019. Han är en viktig genrefotograf i den tradition som använder sig av snabbt tagna bilder i stadsmiljöer. En form av gatufotografi som bygger vidare på två konstnärliga idealtyper. Dels flanören och dels lumpsamlaren. Moriyama är lika beroende av sina fötter som av sin kamera, och det han fångar på bild gör vardagen till poetiskt guld. Något han ägnat sig åt i över 50 år.

Fotografi kan för denna tradition ses som ett sätt att ta hand om livet och låta plåtandet både förstärka känslan av vara del i världen men också skapa ett avstånd, en reflektion och ett minne. Ett individuellt utanförskap, som tydligast representeras i urbana självporträtt där Moriyama låter kameran bli ett verktyg för att upptäcka olika delar av sig själv.

Ibland kallas fotografin den första teknologin som upptäcker individualiteten, och därmed också det egna jaget som ett slags problem. Men mångfalden i Moriyamas produktion gör att kameran för honom lika mycket fungerar som en protes som en maskin för att spegla det egna jaget.

Utöver en serie självporträtt visar Hasselblad också Moriyamas förmåga att fånga stämningar i stadsbilden, genom att utnyttja fotografins möjlighet att rycka loss ett motiv från sin egen tidsanda. Bland annat genom att han jobbar med svartvitt, men också med olika skärpa och slutartider. Och genom att låta fotografins materiella förutsättningar betonas i framkallningen påminner han betraktaren om att det är konst vi har att göra med.

Moriyama är en fotograf som verkligen definierar en viss syn på fotografi som disciplin. Han arbetar uttryckligen med den bild som brukar kallas det första bevarade fotografiet, nämligen Nicéphore Niépces Utsikt från fönstret i Le Gras från 1826. Och när jag går runt i utställningen så är det som om denna ursprungsmagi präglar hela upplevelsen.

Stray Dog från 1971 skulle kunna vara fotad när som helst nästan var som helst i sitt porträtt av en hund. Det är bilder som dessa som gör Moriyama trogen en fotografisk praktik som konfronterar snarare än representerar verkligheten. Moriyama är helt enkelt bra på att göra det jobbigt för betraktaren att bara projicera sina egna känslor på karaktärerna i bilden vilket är vanligt för ett mer representativt fotografi.

Presentationen på Hasselblad center i Göteborg är på sätt och vis både rimlig och missvisande. Rimlig eftersom en kanonisering av denna sort kräver ett hårt urval och snygg inramning för att skapa intresse och aura kring de enskilda bilderna. Missvisande för att den ger en alldeles för liten bild av vad som skulle vara intressant att lyfta fram, nämligen hur hans praktik integrerats i ett sätt att leva, och då framför allt under hans genombrottsår i Japan under slutet av 1960-talet. Bland annat med en rad anarkistiska projekt som fanzinet Provoke, som gjordes tillsammans med bland kritikern Koji Taki.

Och även något så pass radikalt och antikapitalistiskt som Provoke i dag kostar en förmögenhet på konstmarknaden, finns det en hållning som lever kvar i Moriyamas relation till sin praktik och sin konst som något annat än skapare av attraktiva produkter. Likväl står det klart att Hasselblad i valet av Moriyama på sitt 40-årsjubileum visar att man är mer intresserad av vad fotografins framtid en gång var, än att peka ut vad den skulle kunna bli.