Nu är det vår

Ulrika Stahre

Vår betyder elevutställningar och det betyder mycket folk, mycket nervositet och framför allt mycket att ta ställning till. En framtid att vaska fram, trender att skymta. Sättet att ställa ut varierar minst sagt från utbildning till utbildning: man kan dela upp årskurserna, man kan låta bara de som examineras ställa ut, visa alla – blanda eller markera gränser.

På Malmö konsthögskolas årsutställning presenterar alla studenter sina verk, i ateljéer och med en del instick i korridorer och trapphus. Bristen på stora övertygande salar gör att verken möjligen blir mer lika varandra eftersom en storslagen ansats inte riktigt ryms i det lilla rummet. Men det finns också en fördel i det ­avgränsade, i att de rumsliga förutsättningarna liknar varandra och att årskullar blandas. Allt måste tas på lika stort allvar. Och på Malmö konsthögskola är allvaret stort. En dagbok på en vägg, ostyrig, uppbruten ­eller knappnålshål som bildar en liten, försvinnande, byggnad. Mening markeras med små medel. Mer monumental blir Linnéa Carlssons katapult i naturlig storlek, parkerad utanför skolan. En lakonisk förstörelsemaskin – ofarlig så länge ingenting alls förändras.

?I många verk uppenbarar sig olika miljöer i form av ­vägar, panorering av stadslandskap och natur. Kanske är det då typiskt att ett av de få tydligt politiska verken är just en studie i topografi, i en avfolkad arkitektur i Israel och Palestina. Det är definitivt något störande i Maj Hasagers skarpa och samtidigt nedtonade foto. Liksom det är när Shirin Sabahi fotograferar de boende i det som var Bo01, nu bostadsområdet Norra Hamnen, genom stora panoramafönster: transparens, människan som ett studieobjekt utifrån, i ett sammanhang och kanske på väg till ett annat.

?Om Konsthögskolan i Malmö visar upp ett skapande driv, ett kliv mot kaos men med väggarna kvar och med den mänskliga existensen som kitt, är Konstfacks magisterutställning en välcurerad grupputställning där de olika utbildningarna glider in i varandra – mest för att många arbetar konceptuellt. Framför allt textilarna och grafikerna rör sig smidigt över gränserna och där hittar man också verk med de tydligaste samtidskommentarerna, om överkonsumtion, klimathot, migration.

Konsten handlar mer om sig själv och inte minst om ­något sorts omöjligt ”jag”. ­Johan Lundhs dagböcker, prydligt uppställda ryggar, Magdalena Dziurlikowskas film Jag har inte bett om det här, om att som kvinna inte vilja ha barn – båda verken tycks ha jaget som utgångspunkt men inför dem är ingenting säkert. Vems berättelser är det egentligen?

?Alla skillnader och likheter föds hos betraktaren, all vilja att kategorisera och finna trender. Energin i Malmö konsthögskolas årsutställning återfinns inte riktigt på Konstfack – det har med lokalerna att göra, med en snyggare finish. En kola från Anna Lundhs Lördagsgodis: jag blir en försöksperson, en del av en cynisk historia och kariesexperiment på Vipeholms sjukhus på 1940- och 50-talet. Konst i prassligt papper – och innehållet räknas fortfarande.