Queera minnen
Uppdaterad 2015-06-22 | Publicerad 2015-05-29
Camilla Hammarström ser ett inspirerande konstnärskollektiv öppna arkivet
Det är någonting magiskt med att få ta del av material som legat i arkiv.
Lådor eller pärmar vilka likt ett slags tidskapslar öppnas och blottar världar av mänsklig aktivitet. På Tensta konsthall har man länge intresserat sig för arkiv i olika former, delvis för att upprätta en lokal, levande historia men också för att fokusera diverse tilldragelser man vill lägga vikt vid.
Nu har man bjudit in det queerfeministiska konstnärskollektivet LTTR att visa sitt arkiv från åren 2002–2008 då de samlades kring en mängd aktiviteter, som performance, uppläsningar och en årlig tidskrift. LTTR har sin bas i New York och består av Ginger Brooks Takahashi, Kate Hardy, Ulrike Müller och Emily Roysdon.
Grundidén var att röra sig utanför den institutionaliserade konstvärlden och att skapa platser där queera erfarenheter fick komma till uttryck. Egna nätverk användes för att sprida information och varje tidskriftsnummer föregicks av en inbjudan om att sända in material. T-shirts och väskor med egenhändiga tryck såldes för att finansiera det hela. Ganska snart blev tidskriften ett eftertraktat samlarobjekt.
På Tensta konsthall visas alla fem nummer tillsammans med fotografier från releasefester och andra begivenheter samt ett filmprogram med konstvideor. I mitten av salen har en sittplats byggts upp för tänkta möten och samtal. Att se detta myllrande material känns lite grand som att ta del av minnena från en lyckad fest man missat. Det går inte ta miste på arbetsglädjen, gemenskapen och det goda humöret. Samtidigt finns det ett allvar bakom, det är ju exkluderingen av queera erfarenheter i det offentliga rummet som gör undergroundscener av det här slaget nödvändiga. Men det finns ju även ett egenvärde i oberoende aktiviteter som inte sanktioneras av majoritetssamhället och där man dessutom har makt över produktionsmedlen.
Tidskriften innehåller konst, essäer, betraktelser och ofta något objekt som tillverkats enkom för numret.
Ett genomgående tema är motståndet mot fastlåsta identiteter, som i första numrets SKUB-manifest, vilket till skillnad från Valerie Solanas SCUM-manifest inte vill skära sönder män utan de ”boxar” som reglerar våra identiteter. Strävan efter det öppna och föränderliga manifesteras även i tidskriftens form som är olika för varje gång och i betydelsen av LTTR som skiftar från ”Lesbians To The Rescue”, ”Listen Translate Translate Record”, ”Lesbians Tend To Read” till ”Lacan Teaches To Repeat”.
Vad LTTR visar är att det går att vara skapande på egna villkor, att det går att upprätta oberoende och meningsfulla sammanhang för en konstnärlig praktik.
I stället för att vänta på att fru Fortuna ska kora en så är det möjligt att hämta kraft ur det som kan uppnås gemensamt. Det är en gammal radikal sanning som tål att upprepas.
