Ljus på det bortglömda

Ulrika Stahre

Thomas Wiczaks äppelmosburkar, eller om det är någon sorts marmelad, står på rad. Udda återvunna burkar med etiketter som sammantagna berättar historien om mosets tillkomst. Wiczak har hittat ett äppelträd mellan tågspåren i Berlins norra förorter, plockat de orörda äpplena, gjort rent burkar, kokat och stått i. Och filmat en tågbro från natt till dag där bara tågens förbidundrande klippts fram. Harvest är ett vackert verk som lyckas omfamna både stadsliv och lantlighet. Men framför allt fångar och väcker verket förundran över stadens dolda glipor, dess outforskade möjligheter.

Äppelträdet mellan tågspåren – som ingen utom konstnären egentligen kan veta om det finns eller ej – blir en figur att ta med sig in i utställningen Let there be light. Den står för det oväntat vardagliga, det man måste fås att se. När sociologidoktoranden Helena Holgersson tillsammans med fotografen Karin Malmhav försöker fånga den gömda flyktingens plats, inte utanför utan mitt i, men osynlig, är det också ett sätt att närma sig staden liksom från sidan. Men medan projektets texter försöker problematisera utanför/innanför blir fotografierna ändå ganska traditionella bilder av just utanför – en regntung trappa, svenska flaggan sedd genom ett fönster.

Ändå. Stadens rum blir text i Johannes Heldéns vindlande landskap av broar och diffusa byggnader. Konstruktioner med ord som upprepas i en annan evighet, ramsor utan början och slut: ”det finns ingen annan värld som fångar allt”, ”kläderna, vapnet, de stora ägodelarna”. Det maniska tilltalet fyller ut och spräcker de tunna blygrå linjerna.

Johannes Heldén är verksam både som poet och konstnär inom flera sinnesfält, ett överskridande som utmärker även utställningen. Här möts gatukonst, sociologi, ljudkonst och poesi, curerat av Meira Ahmemulic, som även är konststuderande och skribent. Att temat är staden – snyggast i Panu Rytkönens osäkerhetsinstallation Neustadt, med drag av Helsingfors och dominerat av kyrktorn – är lätt att fånga. Temat ljus är svårare, men ett verk förtydligar.

I Jacob Kirkegaards ljudverk Sphere har elektromagnetiska vibrationer fångats och blivit ljudvågor. Norrsken på Island blir små tjut: det knarrar, kurrar, piper och viskar. Visslar som i en skog. Verket avlyssnas i ett stort mörkt rum och tycks vara själva nyckeln till utställningen som allkonstverk. Själva omvandlingen – ljus till ljud, natt till dag etc – är det raster som läggs över staden, så att den i sin tur inte är en fast struktur, möjlig att ändra bara för den med makt. Staden blir som ljuset, en energi.

Ljus är alltså början, som i ”varde ljus”. Som i möjlighet. Som i förutsättningen också för det traditionella fotografiet, grunden i Thomas Bratzkes konceptuella projekt Zast Real Estate: det lokala offentliga rummet, i det här fallet Luleå, kartläggs, ”mappas”, bilderna blir utgångspunkt för workshops om de möjligheter som finns. Det handlar åter om de lite bortglömda miljöerna, baksidorna. Vad man kan göra i en stad och vad man kan äga. Zast Real Estate handlar, som namnet utsäger, om ägandet. Och då är vi tillbaka till Wiczaks projekt i Berlin. Där soluppgången filmas medan tågen dundrar fram. Ljuset finns i bullret.