En vass protest i bruset

Marit Östberg om David Wojnarowicz-utställningen i Berlin

helskärm

Det tog mer än ett kvarts sekel för ­David Wojnarowicz att få den bekräftelse han förtjänar som konstnär. När han dog 1992 lämnade han efter sig en imponerande samling filmer, texter, fotografier, målningar, collage, musik och skulpturer. Kort efter att Whitney museum i New York gjort en stor utställning av Wojnarowicz samlade verk fokuserar Kunstwerke i Berlin den här våren på hans fotografier och filmer (pågår t o m 5 maj).

Hittills har han, med rätta, mest hedrats som protestkonstnär under 80-talets Reaganregering och aidskris. Han var en sån där knivskarp röst som får oss att stanna upp och lyssna i bruset, som såg systemet i vitögat och svarade med en outtröttlig logik.

Wojnarowicz var arg, och ilskan formade han till skärande och känslig estetik och skamlöshet. Politikerna hanterade aidsepidemin med ­homofobi, rasism och klasshat, vilket ledde till massdöd – Wojnarowicz vänner och älskare dog vid hans sida. Han svarade med att slå upp dörrarna mot New Yorks skitiga cruisingstråk och göra intimitet mellan män till något romantiskt vackert.

Heroinmissbruk och patriarkatets våldsamhet inom det heteronormativa husets fyra väggar är andra teman som blottläggs i hans konst. Ett av hans mest uppmärksammade verk är en serie fotografier på älskaren Peter Hujar i sjukhussängen, just efter att Hujar gått bort. Ett par av dessa kan ses på KW i Berlin, tillsammans med 150 andra fotografier och filmer.

Här visas även en alldeles ny dokumentär av Wojnarowicz kamera­kvinna Marion Scemama. Hennes Self-portrait in 23 rounds: a chapter in David Wojnarowicz’s life 1989–1991 bidrar med ytterligare dimen­sioner i Wojnarowicz konstnärskap. Till exempel ger den oss en bild av hur hennes kamerahand hjälpte till att förstärka hans vackra och genomträngande bilder.

Wojnarowicz förtjänar att hyllas som en stor konstnär. Det räcker med att läsa hans essäsamling Close to the ­knives för att hänföras av hans hantering av språk och bilder. Han går från högt till lågt i samma mening, tar oss från sperma och blod till politiska analyser i samma andetag.

Ord och bilder som strömmar fram och hjälper oss att greppa verkligheten i en värld som både öppnar sig men också, fortfarande, brutalt sluter sig för queera kroppar. Han lär oss att sörja, att vara arga, och att vara stolta in i döden.