Videokonsten är död och ingen gråter

Video en del av vårt gemensamma förflutna

helskärm

Det finns mycket som talar emot stora videoutställningar av det slag som nu visas på Kulturhuset i Stockholm. Främst att intressanta gemenskaper sällan definieras av ett medium, men också för att det rent tekniskt är svårt att ställa ut så många videor i samma rum. Spelare och projektorer krånglar, ljudspåren krockar med varandra och utställningsbesöket riskerar att bli en splittrad och utmattande upplevelse.

Samtidigt är det just de tekniska svårigheterna som fångar mitt intresse, och som pekar på video som ett medium i kris. Om filmen är död men fortlever som anakronism, finns det något nästan genant över videons lättkorrumperade flöden av elektroniska signaler. ”Please replace the LAMP” vädjar den maskin vars uppgift det är att projicera Pilar Albarracins blodiga kvinnokroppar, vilket jag först, omtöcknad av obehag, uppfattar som en metafor för videobildens historiska belägenhet: rädda mig innan det är för sent, ge mig ljus så att jag må leva!

Teoretikern Yvonne Spielmann menar att video innebar en helt ny typ av bildproduktion. Där filmremsan utgör en sekvens av avgränsade tablåer som delar bildbegrepp med fotografi och måleri, bygger video på ett slags flytande eller instabila bildprocesser vars format, riktning och hastighet kan manipuleras efter behag. Med video lider bilden en förlust av beständighet, kan man hävda, som tillsammans med en massiv överproduktion och allt mer påtagliga, lagringstekniska svårigheter, utgör ett problem med oöverskådliga konsekvenser.

Saken ställs på sin spets av Eve Sussmans The Whisperer (from the series 89 seconds at Alcázar), en trögflytande gröt av mättade, glödande färger på en minimal monitor infälld i väggen. Väggtexten informerar om att verket skildrar tiden före och efter Diego Velázques målning Las Meninas (1656), och visst kan man se den spanske mästaren glida fram ur färgmassorna med sina karakteristiska mustascher, liksom en av de lockhåriga hovdamerna. En simulering av en korrumperad bildfil som pekar på ett slags senilitet hos själva mediet, och därmed framstår som den tyngdpunkt runt vilken de andra verken graviterar likt en samling stapplande åldringar.

Detta inte framfört som kritik, utan tvärtom tror jag att det finns något här som säger minst lika mycket om vår tids visuella kultur och minne, som de utställningar och böcker om filmens öde som sköljt över oss på senare år. Exempelvis Bonniers konsthalls aktuella utställning på detta tema.

Filmen har sina offentliga gråterskor, liksom måleriet, men vem bryr sig om videon? Det handlar inte bara om alla magnetband som är på väg att gå förlorade, utan om vad videomediet får för konsekvenser för själva bildbegreppet och möjligheterna att visualisera historiska förlopp.

Gemensam för Kulturhuset och filmutställningen på Bonniers, är Marco Brambillas bombastiska 3D-panoramor sammanställda av bilder från Hollywoodfilmer. Bortom tid är en väl vald rubrik för en ­sådan mardrömsvision.

Däremot bortser den från det som Sussmans verk pekar på – att video i dag är del av vårt gemensamma förflutna samtidigt som mediet saknar historisk tyngd av det slag som kännetecknar de bildteknologier som föregår den. Det är värt att fundera vidare kring.

KONST

Bortom tid

Internationell videokonst nu

Kulturhuset, Stockholm, till och med 20 maj