Mässvis med konst

Ulrika Stahre om helgens båda konstmässor som vägrar låtsas om varandra

Ulrika Stahre

helskärm

I en kaotisk omvärld är ordningen återställd åtminstone i den mer kommersiella delen av konstvärlden: mässan Market är tillbaka på Lilje­valchs, efter ett par års utflykt under renoveringen. Det är precis så svalt, professionellt och publikt som man kan vänta sig. Supermarket – de konstnärsdrivna galleriernas mässa – har däremot hittat (ett nytt) hem.

I Slakthusområdet huserar man nu i en stor, rå men snygg lokal, ett före detta slakteri (”Slakthus 5”, minsann), där utställarna för första gången kommer till sin rätt. Det är en enorm skillnad jämfört med tidigare år, och även om mässor mest handlar om kontaktknytande blir de olika galleriernas utställningar ändå mer tillgängliga. Borta är trängseln vid Telefonplan, den hysteriskt svettiga stämningen på Kulturhuset.

Själv fastnar jag förstås för det Teheranbaserade galleriet Electric Room, den sorgligt obefolkade monter där de iranska konstnärerna Ashkan Zahraei och Alireza Fatehie Boroujeni skulle ha deltagit på plats. De nekades visum – för att de är ”unga och ogifta” – och mejlväxlingen med Migrationsverket finns att läsa i en pärm. Att konstnärer och andra kulturutövare hindras från att delta i internationella samarbeten av migrationspolitiska skäl är ett allvarligt demokratiskt problem som flera organisationer pekat på. Rädslan för avhopp väger i myndighetens ögon mer än kulturellt utbyte. Världen stängs medan vi tittar på.

På Candyland visas konststudenter från Shenkar College i Tel Aviv, israeliska palestinier som bjuder en blandning av konstgenrer, med lätt tonvikt på fotografi.

Så det är väl som vanligt: på Supermarket en närhet till omvärlden och dagsaktualiteterna, med lekfullhet och allvar i lyckad legering – på Market tidlöst, med hög konstnärlig kvalitet. Carolina Falkholt som visas på Galleri Thomassen är förstås roligt att se även i litet format, Iñaki Bonillas på Nordenhake en spännande bekantskap.

Market är som en galleri­runda i mikroformat, en runda som blir lite ofrivilligt komisk av den lilla hastigt hopsnickrade foldern Att börja samla konst. Men mässorna har ändå ett och annat gemensamt. Båda arrangerar samtal, båda är forum för kontakter och mingel, båda delar ut tygkassar till pressen, båda pågår till och med söndag.

Båda fyller sin väntade funktion – men ingen låtsas om den andra. Det är lite synd, och lite fånigt. Trots allt behöver konstvärlden båda typerna av gallerier och det minsta man kan begära är väl ett ömsesidigt erkännande.