Megautställning för en konstsvulten publik
Sympatiska ARS22 i Helsingfors är en återkomst för Kiasma
Publicerad 2022-04-13
Covidstrategin i Finland har varit försiktigare än i Sverige, och möjligen mer framgångsrik. Om inte annat är den noterbar i Helsingfors och på juvelen bland konsthallar där, Kiasma. Munskydden är lika frekventa som snön och kylan utanför är olidlig.
ARS22 är den tionde i ordningen av ARS-utställningar sedan starten 1961. Frekvensen är ganska oregelbunden, den förra var ARS17 och gången innan dess ARS11. Internationellt har det alltid varit, ibland provocerande, ibland i en tamare ordning. På ARS11 presenterades afrikansk samtidskonst, vilket var unikt för ARS – och delvis problematiskt på grund av en viss exotism i presentationen.
Hur som helst är greppet att låta en återkommande utställning heta sitt eget år, och dyka upp lite oregelbundet, en friare form än alla andra biennalers, triennalers och quadriennalers noggranna numrering.
ARS22 står på egna ben, i en tradition. Undertitelns ”Levande möten” syftar till stor del på, ja, pandemitidens isolering. Nu kan vi försiktigt ses igen, och många av verken handlar om möten av olika slag – samband mellan djur och människa, mellan olika kulturer, mellan döden och livet, sjukdomen och det friska.
Det är lätt att finna den typen av sakta nedfrätta dualismer, och lätt att finna det som är trenden för de här stora utställningarna sedan en tid: att arbeta sig igenom samtidskonstens historia, genom tillbakablickar på redan kända konstnärers tidigare och klassiska verk, eller genom att presentera mindre kända konstnärer som tiden eventuellt hunnit i kapp.
Så får vi se både Marina Abramovics och Ulays performancedokumentationer och den finländske konstnären Mervi Kytösalmi-Buhls filmatiserade performances från 1970-talet. Även Tehching Hsieh med sitt projekt One year performance 1981–82, då han tillbringade ett år utomhus i New York – för övrigt ett fascinerande verk i sin enkelhet, utsatthet, ensamhet – tillhör denna konsthistoriska kategori.
Det är främst uthålligheten som manifesteras. På ett sätt även i Sheela Gowdas magnifika installation Collateral, där askan efter en sorts rökelser ligger kvar i olika, mycket fragila, former. De upphäver förstörelsens lagar, finns kvar fast de egentligen borde falla ihop, starka i sin ömtålighet.
Alla kan behöva gå igenom en triumfbåge ibland, och alla kan möjligen behöva en empativerkstad
På samma våning, högst upp i Kiasmahuset, upplyser en liten skylt om att ryske konstnären Evgeny Antufiev skulle ha deltagit med verk men ställt in på grund av anfallskriget mot Ukraina. Hans bidrag har i stället blivit två stora svarta versala ord på väggen ut mot torget: NO WAR. Mötet i det här fallet är med torget, staden Helsingfors och en värld som verkar ha svårt att hitta sin normalitet.
Om hela vår existens står på spel i denna översta våning med Gowda och Antufiev, är den mer harmonisk längre ner i huset. Där möts människa och djur, eller kultur och natur om man vill. I Annika Erikssons filmprojekt från Istanbul sover katterna i staden, tätt sammanburrade, och gatuhundarna hittar sina frizoner i periferin, i den utkant som är anonym, skräpig, ett ingenmansland mellan industrier och stadsliv. Erikssons projekt är från början av 2010-talet, det tar en självklar plats i detta sammanhang och delar rum med Jimmie Durhams Triumfbåge för personligt bruk från 1996 (visades på ARS01). Snickrad av funnet material är den lika mycket natur och kultur som katternas och hundarnas märkliga mittemellanliv.
Alla kan behöva gå igenom en triumfbåge ibland, och alla kan möjligen behöva en empativerkstad, vilket Eva Kot'átková håller i sitt kuvösliknande tält What does a turtle feel through the carapace: Interspecies traveling classroom. Kot'átková är också aktuell på Bildmuseet i Umeå, hon är förstås representativ för denna ARS genom sitt fokus på att förstå omvärlden, att mötas, att se sin del i en helhet.
ARS22 är inte en utställning där publiken får se någon senaste trend (utom trenden att visa äldre samtidskonst) men det är en sympatisk utställning för en konstsvulten allmänhet. Många guldkorn finns, som i någon form visats lite här och var, Grada Kilombas nya versioner av antika grekiska tragedier, Lynette Yiadom-Boakyes måleri, David Wojnarowics antihomofobiska seriegrafi, Michael Rakowitz projekt med återskapade reliefer från Nimrud. Verk som arbetar överskridande, leker med former och mänskliga uttryck.
”Our goddess was deep” berättar den AI-styrda appen ”I Magma” för mig. Jenna Sutelas verk tar mig ut ur utställningen och hem, påstås läsa av mina rörelser för en perfekt spådom. Som att ha oraklet i Delfi i fickan, mer lättåtkomligt och lika svårtolkat. Detta verk, och ett gediget performance-program under utställningsperioden, gör att ARS22 ändå är ett projekt i växande och vardande. En återkomst för det nyrenoverade Kiasma och en tidstypisk lång näsa för den som bara dimper in en dag på en megautställning.