Unga stipendiater uppåt väggarna
Publicerad 2016-06-07
Camilla Hammarström ser människan lämna avtryck på Bonniers konsthall
Efter nästan ett års renovering öppnar Bonniers konsthall igen med en utställning av de som fått Maria Bonnier Dahlins stipendium för unga konstnärer genom åren. Det är hela 79 stipendiater som samsas om utrymmet i de renoverade salarna som fått ytterligare välbehövliga väggytor. Det blir förstås en brokig utställning utan något underliggande tema, annat än att det rör sig om unga konstnärer. Även om här sker fler krockar än korsbefruktningar, så ger utställningen en sevärd återblick på de senaste trettio åren. Det blir en hel del återseenden som väcker minnen till liv.
På 80-talet var jag själv student på en konsthögskola och minns hur elever som inte ens lämnat skolan kunde sälja slut hela utställningar. Stipendiaten Cecilia Edefalks serie En annan rörelse från 1990 är exempel på målningar som blev investeringsobjekt som än i dag dyker upp på auktionsfirmorna. Det var innan luften gick ur konstmarknaden på nittiotalet, vilket ledde konsten i andra riktningar.
Trots att många verk står sig väl i dag är det stipendiaterna efter millennieskiftet som främst fångar mitt intresse, som exempelvis Jessica Faiss. Hennes video med två rökslingor som slingrar sig symmetriskt för tankarna till rorschachtest eller magiska föreställningar om att kunna spå i kaotiskt organiska strukturer. Ett stycke vardagligt nu som är diskret och hypnotiskt, som tar det som är givet i världen till åskådande och som manar till koncentration och aktsamhet inför det som sker.
På samma sätt är det med Ninia Sverdrups urbana scen, en video där en station filmas med stillastående kamera. Också här är det nuet som är i fokus. Man hör ljudet av steg och sorlet från en kafeteria, folk väntar och rör sig. Ett tåg passerar. Det händer egentligen väldigt lite, men varje ögonblick blir vackert och laddat av betydelse. Ett annat ytterst diskret verk är Linus Nordensson Spångbergs lilla knöliga stengodskärl som står på golvet i ett hörn med en minifläkt placerad vid öppningen. En sammanställning av två vitt skilda ting som känns på en gång förnuftsvidrig och förtjusande, men som om man stannar vid den även väcker en hel rad associationer kring urtid, mekanik och människans förmåga att forma saker med sina händer.
Ett kärt återseende är Tilda Lovells kvinnogestalt som ligger nedbäddad i en säng omsvärmad av insekter, fjärilar och poetiska hybridvarelser. Den trolska stämningen förstärks av en hoande uggla i ett träd och musiken från en speldosa. Här bjuds man in i en myllrande, leklysten värld där det paradisiska och mardrömslika går hand i hand. En sublim sammansmältning och livslust och dödsmedvetande.
Ett annat kärt återseende är Lina Selanders videoinstallation Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut. Det är det enda verk man får möta i lugn och ro lite avsides. Det handlar om strålning, spår och minne. Konstnären har filmat i zonen kring Tjernobyl och i minnesmuseet för de som dog vid saneringen efter olyckan. Det ställs mot växtfossil från urtidsskogar och propagandafilm från sovjettiden där människan bemästrar naturen. Sedan röntgenbilder av olika skelett och ett mörkrum för framkallning. I installationen ingår även en svit bilder där uranhaltiga stenar avgett spår på fotopapper.
Människan lämnar hela tiden avtryck i sin framfart på jorden, samtidigt är hon upptagen av att minnas dessa spår. Upprätta monument, minnesplaketter och museer. Lina Selander är upptagen av det här adderandet av information och får en att inse hur stor del av vår självförståelse som bygger på det. Att hennes verk självt nu ingår i en minnesutställning ger det bara ytterligare en dimension.
