Oslagbar kitsch gästar huvudstan
Publicerad 2014-10-14
Camilla Hammarström om en konstform som lever än
Första gången jag såg ett verk av Jeff Koons var i slutet av åttiotalet. Det var hans readymades av dammsugare som försatte mig i mild extas. Att det gick att upprepa Duchamps tilltag att göra vardagsföremål till konst med moderna föremål kändes vid den här tiden uppfriskande. Intresset för readymades var starkt under åttiotalet och början av nittiotalet. Hos Koons övergick det till att han reproducerade upphittade föremål i andra material, och så småningom i en annan skala. Något han har gemensamt med de två konstnärer han nu ställs ut tillsammans med på Moderna Museet: Katharina Fritsch och Charles Ray.
Idén med utställningen Skulptur efter Skulptur är att ställa samman konstnärer som varit banbrytande när det gäller att återinföra det figurativa hos skulpturen, och med det belysa det skulpturala objektets möjligheter i dag. Det är tretton verk av de tre konstnärerna som visas. Att stiga in i salen känns lite som att besöka ett museum över en svunnen kultur. Som om man befann sig i framtiden och såg typiska uttryck för en viss tidsålder. Kanske har det att göra med hur verken presenteras - ganska nyktert, med lagom avstånd från varandra.
Men mer tror jag att det beror på att de alla tre anknyter till skulpturens historia. Katharina Fritschs elefant i naturlig storlek står på en sockel som upphöjer den till monument. Och Charles Rays naturalistiska människofigurer för tankarna till gammal grekisk och romersk skulptur. Jeff Koons porslinsporträtt av Michael Jackson med sin apa Bubbles får mig att tänka på etruskernas gravkistor med figurer på locket.
Och det var ju just det som hände på åttiotalet, att fönstret öppnades mot historien efter modernismens programmatiska framåtblickande. Det blev återigen möjligt att vara figurativ och citera äldre tiders stilgrepp. Och kitschen gjorde sitt intåg som adekvat uttrycksmedel. Katharina Fritschs madonna är ett typiskt exempel, en uppförstoring av en banal figurin, bemålad i knallgult. Intressantare ändå är kanske hennes Dam med hund från 2004 baserad på en figur helt gjord av snäckor. Med sin getingmidja och svällande kjolar reproducerar den en kvinnobild ur det förgångna som här helt förvandlats till tecken.
Mästaren på kitschens område är ändå Jeff Koons. Michael Jackson-porträttet är oslagbart med sitt barocka frosseri i guld och blomster. Det är inte bara bildspråket som fångat konstnären, utan också själva produktionsprocessen kring att göra porslinsfigurer, här i närmast monumentalt format. Koons objekt är extremt kostsamma att framställa. Man kan säga att han verkar i symbios med rika konstsamlare för att kunna utöva sin konst.
Även Charles Ray lägger ned stor omsorg på sina skulpturer, som tar många gånger år att framställa. Som traktorn, gjord av hundratals avmodellerade delar som gjutits i aluminium och sedan sammanfogats till en på en gång skör och tung helhet. Jag kan inte påstå att den väcker samma aha-känsla som Koons verk, men i sammanhanget fyller den ändå sin plats som en märklig, figurativ artefakt.
På Kulturhuset pågår samtidigt enmönstring av svensk skulptur. Man tar avstamp i åttio- och nittiotalet genom att bjuda in konstnärer som trädde fram under denna tid. Finns här då samma rörelse mot figurativt avgränsade objekt? Nej, om man bortser från Klara Kristalovas
glaserade keramikfigurer, så handlar det tvärtom om att avlägsna sig från skulpturen som en massiv enskild kropp. Som i Marianne Lindberg De Geers och Ulf Rollofs installationer. Eller Meta Isæus-Berlins två verk: Sänggåendet och Uppvaknandet från 2014. Det första är en säng upphängd i tjocka rep, det andra ett badrum som översvämmas av vatten - ett slags fontän. Förutom att vara en teknisk bedrift är det en underbar gestaltning av total kontrollförlust. Tillsammans med sängen som gungar likt en farkost i drömmens natt skapas en poetisk berättelse om de flöden och rörelser som sker mellan medvetet och omedvetet. Om tyngd och lätthet, rädsla och tillit.
Installationskonsten visar på andra möjligheter för skulpturen än de figurativa som lyfts fram på Moderna Museet. Men oavsett vilken väg konstnären väljer står det hur som helst klart att skulpturen som konstform är långt ifrån död.
