Högt & lågt
Publicerad 2012-11-08
Frans Josef Petersson ser en stilbildare på Moderna
Wolfgang Tillmans var en av 90-talets mest inflytelserika fotografer, och hans utställning på Moderna museet är också något av en tidsmaskin. Inte bara på grund av ikoniska bilder som Lutz, Alex, Suzanne & Christophe on beach (1993) och Deer Hirsch (1995), utan också för hans sätt att installera dem: ofta oramade, upphängda med klämmor och arrangerade på ett lite avslappnat sätt i relation till varandra.
I dag är detta sätt att hänga konst inget anmärkningsvärt, men här påminns man om dess rötter i det 90-tal som fick sin mest utpräglade form i den så kallade slacker-estetiken. Samtidigt framstår detta inte alls som en begränsning, vilket jag hade befarat. Många har i Tillmans velat se en samtida inkarnation av ”det moderna livets målare”, som Baudelaire skrev om, och vars verk strävar mot en skönhet som på en gång är oföränderlig och underkastad ”epoken, modet, moralen och lidelsen”.
Det ligger en del i det där. Tillmans motiv har utan tvivel politiska dimensioner, men den blick han riktar mot sitt kringflackande liv i de globala metropolerna formar sig ändå till ett förhållandevis okritiskt porträtt av vår tid. Samtidigt finns här varken dokumentära eller pedagogiska anspråk, utan Tillmans bilder har i första hand en emfatisk närvaro som bilder. Därför kan hans blick också bli vår blick. Vi kan bli mänskliga tillsammans, men också stöta på en gräns för vår gemensamma mänsklighet.
En sådan gräns konfronterades av det äldre par som besökte utställningen när jag var där, och som verkade måttligt roade av könsdelar avbildade i kolossalformat. Jag tror i alla fall inte att det var bilderna av gnistrande stjärnhimlar som engagerade dem. Samtidigt har denna reaktion sin förutsättning i själva sammanställningen av höga och låga ting som föremål för samma blick: ett blomsterstilleben, två män förenade i en kyss, Morrissey, ett knä.
Parets reaktion kan därmed inte utpekas som felaktig. Tvärtom så ryms även den i utställningen, vilket pekar mot ”det löfte om lycka”, med Stendhals berömda formulering, som Baudelaire också hänvisar till i sin essä.
Samtidigt uppträder montage-effekter inte bara mellan utan också i Tillmans bilder. Som i Ursuppe (2010), ett monumentalt fotografi av en översvämmad rännsten som för tankarna till Monets sena måleri. Men det handlar inte om en parafras där ett motiv ska läsas genom ett annat enligt en hierarkisk modell. Snarare ”rinner” bildens visuella associationer och dissociationer genom varandra, i en rörelse som ger eko av det sätt varje besökare måste finna sin väg genom utställningens mångfald av former och uttryck.
Tillmans är inte en fotograf i traditionell mening, utan hans arbete är snarare ett svar på vår tids digitala bildproduktion, där en cirkulation i olika medier blir en del av bildskapandets förutsättningar. Att han sedan tidigt 90-tal har medverkat i tidskrifter som I-D, parallellt som han har ställt ut sina verk i konstutställningar är en konsekvens av denna logik. Detsamma gäller bilderna på Moderna vars medium är bläckstråleutskriften (samt, ibland, färgkopian efter fotografiska negativ), men som också reproduceras i en bok som besökaren får ta med sig när hen lämnar utställningen.
Man kan säga att Tillmans remedierar både måleriet och det analoga fotografiet, fast utan den historiserande blick som dessa tekniker förutsätter i dag. Det betyder inte att han undkommer historien, utan bara att hans verk inte har något behov av att tillföras syre, eller liv, från en extern apparatur.
Ta Freischwimmer, en serie abstrakta fotografier där en rörelse, eller en gest, fångas direkt på fotopapper för att sedan skannas och skrivas ut i jätteformat. Är dessa bilder symboler, tecken eller språk? Visst, men också närvaro, kropp, ren lidelse … Ett exemplariskt uttryck för Tillmans estetik, som också lär oss något om vad som gör konsten värdefull, gör den verklig, på den individuella upplevelsens nivå.