En queer värld i grönt och vallmo på torget

ULRIKA STAHRE från Documenta 12 i Kassel:

En trappa upp i Fridericianum, en av Documentas huvudbyggnader, i husets centrala axel och i det enda riktigt monumentala rummet, återfinns Trisha Browns performanceskulptur Floor of the Forest, en väv av rep och tyg ungefär en och en halv meter upp i luften där dansare kryper omkring, och genom att sakta klä på sig de kläder som finns inflätade blir en del av materialet. Verket är från 1970 men återuppförs och är representativt för både det historiska temat, textilens stora plats som konstnärligt material, för den mänskliga utsattheten – här blir envishet och kroppskontroll ett skydd, men allt bräckligare – och för sambandet mellan människa och rum (i någon mening arkitektur).

Möten, analogier, vävar, sensualitet, utsatthet, historisk kontext, form. Om man ska sammanfatta en enorm utställning som Documenta 12 får det bli med dessa nyckelord. I alla de fyra utställningshallarna är det slående hur väl konstverken fås att kommunicera och hur väl de också samtalar med byggnaderna. Många konstnärer återkommer på flera platser, med verk från olika tidpunkter i karriären (vilket betyder att konstnärer som ser ut att ha haft sin storhetstid för decennier sedan nu visar helt nya verk – ungdomsvurmen i konsten tycks tillfälligt ta en paus). Så blir individuella konstverk delar i samtidskonsthistorien, i komplicerade nät där andra konstverk och förstås också betraktaren ingår. Det hela är smidigt och snyggt, ibland bara alltför tänkt.

Till skillnad från förra Documenta, där Mellanöstern och konflikter och krig var högst närvarande, finns det nu ett begränsat utrymme för dessa teman. Däremot vävs polyfona berättelser från oväntade håll eller om oväntade händelser. Det kollektiva verket 9 scripts from a country at war består av amerikaners berättelser om Irakkriget. Texter av veteraner, studenter, politiska fångar och jurister blir upplästa av skådespelare. En ändlös men oväntat suggestiv rad av filmer. Glappet mellan texten och läsningen och betraktaren är liksom själva poängen. En annan väv visar delar av Indiens mer okända nutidshistoria, om fördrivningen av muslimer, om massvåldtäkter, om hur detta osynliggörs på militärmuseum. Berättelser som legat länge gömda i människors mörker för att sedan sakta sippra ut. Amar Kanwars videoinstallation The Lightning testimonies kastar sig över en från alla håll, förför med svidande vackra bilder och slår med texten.

Verket visas i Neue Galerie (ett konstgalleri från Gründerzeit, det tyska rikets barndom på 1870-talet), där det också i en sal – faktiskt en sal, en av de största rummen totalt – projiceras en film där Harvey Keitel deklamerar en monolog. I bakgrunden grekisk tempelruin. Mittemot sittande betraktare. En glasvägg släpper ut verket, ljudlöst, i en större del av galleriet. Det är så pampigt att det går helt överstyr. Texten kan vara nästan vad som helst, en lätt touch av Oidipusdrama, men kanske något helt annat. Informationen är nämligen obefintlig, vi lämnas med den här mannen som hetsar upp sig över något. Den bildade kan lägga till en kontext, den mindre bildade inte. James Colemans Retake with evidence kan handla om det ståtligt allmänmänskliga – offer, försakelse, ångest – men också, givet sitt sammanhang, om manlig fåfänga, pompös åkallan av de eviga värden som sakta perforeras, ifrågasätts.

Mittemot Colemans tvetydiga uppvisning fyller Mary Kelly ett rum med text, feministisk text utstansad ur glas. Ömtåligt, kanske, men stenhårt konfrontativt och med titeln Love songs. Kamphistorieskrivning utan nostalgi, ett rustikt hus av glas och korta berättelser om feministiska uppvaknanden. Det är som om tiden kommit ikapp Mary Kelly: hennes perfektionistiska, ofta tungt teoretiska konst, formsäker och bråddjup i sitt innehåll, känns nu som just rätt.

Om Neue Galerie och Fridericianum är de traditionella historiska hallarna, är documenta-Halle och den nybyggda Aue-Pavillon representanter för 1900- och 2000-talet. Från de senaste decenniernas rymd och oväntade hörn till nuets mässhall med labyrintisk inredning, dekonstruerad rumsuppdelning och riktning, helt irrationell. I Aue-Pavillon kan man konstigt nog knappt se något. Konsten faller över en, försvinner, kryper undan, verken flyter in i varandra.

Allt är upplöst. Och hett. Ett växthus där mycket riktigt också ett par plantor odlas i verket Siegesgärten av Ines Doujak. Så många analogier orkar jag egentligen inte med, men när fröpåsarna berättar om en av kolonialismens nyare faser, patenterandet av alla möjliga genetiska kartor, blir jag ändå motvilligt intresserad. Och så plötsligt, i en annan del av utställningen, kopplar Doujak samman viljan att kontrollera och förädla grödor med viljan att renodla även normer för mänskligt liv. Så lever den mest queera av världar vidare i vacker grönska i collage där sexualitetens former blir oändliga. Politiskt korrekt? Ja, möjligen, men inte så länge som så många provoceras och hatar.

Nu: på station Wilhelmshöhe. Allan Sekulas stora fotografi med texten Alle Menschen werden Schwestern. En kommentar till protesterna i Rostock, men med franska revolutionens broderskap förpassat, funnet utslitet. Revolutionens ansikten blir fler.

Och framtiden: Sanja Ivekovics omtalade vallmofält på Friedrichplatz just intill de stora utställningsplatserna. Det är långt kvar till blomning och till övertygande tankar och associationer om den europeiska droghistorien eller Afghanistan, talibaner, exploatering. Än så länge bara något grönt som kan bli vad som helst. Målningen av ett vallmofält på mitt hotellrum blir bara ytterligare en bit i Europas och världens pussel.

Läs också:

Ulrika Stahre