Totties värld

För mig har Sophie Tottie under senare år nästan blivit identisk med ett enda verk, projektet Isolario – texter i rött som korsar varandra i långa band, med citat eller vad det nu kan vara (avsändaren är okänd) som tycks tala om vetenskapen, politiken och döden eller tvärtom – så en mitt-i-karriären-utställning på Liljevalchs blir därför välkommen. För Totties konstnärskap är lika irriterande som intressant. Varje verk en öppning mot något annat verk eller mot något utanför konsthallen.

Inte bara mannen med sin lilla matkasse på Himmelska fridens torg 1989 utan också människor som betraktar något som liknar en utsikt från något bygge, människor i bilar på ringleden runt Berlin. Alla befinner sig någonstans i Totties universum, alla har de sugits in och blivit fiktiva. Tydligast är detta i verket Skyddad källa, där överstrukna namn och fakta blir stora svarta plumpar på papper som sedan fotograferats och gjorts till skulpturer, cylindrar som kan sättas i rörelse. Just där, i rörelsen och i det bara nästan redovisade, öppnar sig bildvärlden. Isolarios texter, de många ljudbandens berättelser – alla rör de sig i ett tidsrum där det är märkligt lätt att liksom sjunka ner, landa.

Men det är fler som är där: Hegel, Einstein, Kepler – Vetenskaparna. De finns i titlar, i Isolarios texter, som referenser både till specifika idévärldar och till vetenskapen som sådan (om man kan tänka sig den både som kulturarv och utvecklingspsykos). Medan stensättarna knackar gatstenen på plats talar rösterna om politiskt förtryck, om förföljelse, fängelse. Närgånget, klaustrofobiskt men inte helt solklart associerat till titeln Einstein RGB.

Isolario kan beskrivas utifrån sitt material (nästan poetiskt: ”tryck på syntetisk textil, polyesterhängare”), bandens rörelse och mönster i rummet, texternas innebörder och alla de innebörder som inte är med – allt det som antyds. Det decentraliserade ordet.

Konst

Ulrika Stahre