Dödligt mästarmöte
Publicerad 2016-09-08
Ulrika Stahre ser konsthösten briljera
Konsthösten håller andan. De stora institutionerna öppnar inte riktigt än, Moderna museets sommarutställning med Yayoi Kusama drar fortfarande så stor publik att själva konstverken inte går att se, och galleripremiären splittrades i ett par olika veckor.
Det är ett faktum att utställningsperioderna blivit längre vilket innebär färre utställningar på en säsong, färre öppningar, mindre uppmärksamhet. Det behöver inte betyda mindre publik och det är alls inte fel att satsa större och smartare i stället för snabbare.
När gallerierna runt Hudiksvallsgatan allt tydligare börjat likna en sorts skyltfönster där utställningarna knappt verkar curerade – ett svar på en amatörnorm som tycks genomsyra allt medialt från layout till porträttfotografi – slår Galleri Magnus Karlsson till med utställningen Svanesang, som kommer att visas i två månader.
Här möts de målande konstnärerna Mamma Andersson och Tal R. Ett mästarmöte, på ren tidningssvenska. Danske Tal R, pseudonym för Tal Rosenzweig, och hans expressionistinspirerade, ofta färgsprakande verk samsas här med Mamma Anderssons i bred betydelse mer klassiska måleri.
Här är det främst motiven som är gemensamma. Dels på grund av att konstnärerna inspirerat varandra, dels på grund av att båda fascineras av både skelett och svanar. Den svanesång som är utställningens titel för tankarna till döden, vanitas, förgängelse och alltings slut. Till det vi ägnar oss åt i sista sekunden.
Varför är det då så uppfriskande?
För att det är storslaget måleri är det enkla svaret. För att de formmässiga olikheterna är tillräckliga för att skapa ömsesidig relief åt den andras måleri, men inte så stora att utställningen spricker.
Svanarna som flyter på ytan i Mamma Anderssons Svandamm är det enda som lever. De styr målmedvetet över bildytan, medan det kraftlösa trädets löv mörknar och vissnar. Svanarna i Tal R:s version Svaner om natten är delaktiga i ett stadsliv, böljar fram i ett vatten som är helt integrerat med staden. De är urbana storheter.
Det finns alltså spår av gemensamt temperament, där det dekorativt sentimentala åkallas för att förkastas. Mamma Anderssons skelett (Jag) blir en förskräckande nästan tredimensionell gestalt. Jaget, i framtiden, forntiden, inuti. Tal R målar å sin sida ett skelett som är rörande i sin tafatthet – en existentiellt tung skapelse med bäring tillbaka in i dödsskräckens allra mörkaste vrår.