Dystopi med klös
Uppdaterad 2016-10-31 | Publicerad 2016-10-28
Fredrik Svensk ser ett väl godkänt konstprojekt
Hur står det egentligen till med det estetiska omdömet?
Ett estetiskt omdöme är en objektifiering av en känsla som vi vill dela med andra. Inte för att de nödvändigtvis kommer att uppleva samma sak, utan för att vi vill ha medhåll i vår upplevelse av en viss egenskap vi projicerar på ett objekt. Om det bedårande sköna, det överdådigt sublima eller det outhärdligt äckliga en gång var förknippat med något omvälvande, förefaller inte dagens upptagenhet med söta katter på internet eller intressanta konstverk i gallerierna politiskt mycket mer ambivalenta?
Pinar Yoldas separatutställning The warm, the cool and the cat gör kritiskt bruk av både det intressanta och det söta. Av utställningens tre installationer är detta mest påtagligt i Artificial intelligence for governance, the kitty AI.
Här möter vid en animerad katt som blivit borgmästare och diktator (?) över världen år 2039. Katten berättar om sig själv och sina fantastiska förmågor att älska oändligt många samtidigt, om hur det känns att vara ledare och vad som hänt med jorden på senare tid i takt med klimatförändringarna.
Det geniala med verket är att Yoldas binder samman den söta och till synes oskyldiga katten med en framtidsvision som visserligen är totalitär men vars uttryck på intet sätt ter sig dystopisk. Snarare är den lekfull, i ett visuellt tilltal som får mig att ta upp telefonen och filma katten med suckandehundfiltret i appen snapchat.
Om rädslan för att en artificiell intelligens ska ta makten bygger på en skarp gränsdragning mellan en mänsklig intelligens och en artificiell sådan, så utnyttjar detta verk dagens dominerande funktion av den söta digitala katten för att inte bara skapa en annan känslomässig relation till en sådan framtid – utan också markera att just denna gräns måste politiseras på samma sätt som idén om människan som djurrikets härskare.
På ett liknande sätt fungerar verket Global warming hot yoga studio. Utgångspunkten är här en av vår tids vanligaste sätt att hantera kapitalismens nuvarande kriser och dess berättelser om global uppvärmning och en automatiserad arbetsmarknad där allt färre behövs, nämligen yoga. Yoldas har här bokstavligen byggt en Bikramyoga-studio i galleriet, med tillhörande instruktionsvideo. På ett intressant vis binder Yoldas samman bejakandet av svettyoga med växthuseffekten.
Ett allt för bokstavligt verk kan tyckas, men kvaliteten ligger i sättet att omkoppla de vanliga associationerna till yogakultur och senkapitalism, från att ses som blott ett sätt att skydda sig från kapitalets brutalitet, till att också vara ett verkligt bejakande av planetens uppvärmning.
Verket har dessvärre något av förväntad historisk ironi över sig, kanske beror det på att dess berättarröst inte kommer från framtiden, utan från i dag.
I utställningens tredje verk, New species for the anthropocene: the young organism är berättarrösten helt borta. Detta är en laboratoriescenografi, där vi möter framtidens söta foster i glasskålar, oklart om de är döda eller håller på att växa till. Tillsammans med de övriga verken står det ändå klart att Yoldas bidrag till frågan om konstens roll i Antropocen som är Röda Sten konsthalls tematik hela 2016 är det intressantaste. Som undersökande konstprojekt i genren spekulativa samtidskommentarer får Yoldas väl godkänt.