Tillbaka till rötterna
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-11-02
Fredrik Svensk ser en konstutställning om koreografin i våra liv
Den amerikanska konsthistorieskrivningens internationella dominans har gjort det kort sagt omöjligt att inte behöva ta ställning till vad som hände i New York under 1960-talet.
Att åka till Malmö just nu är därför lite som att återvända till ursprunget. Det ursprung som förr eller senare kommer ifatt de flesta oavsett hur starka drömmarna om en global demokratisk konsthistoria människan än må odla.
På Moderna Museet visas nämligen den historiska utställningen Objekt och kroppar i vila och rörelse.
När jag väl accepterar att det handlar om att bekräfta en dominerande historia, står det klart att detta sannolikt är den mest pedagogiska introduktionen till många av de problem som fortfarande jagar frågan om konstutställningen: dess relation till kroppen i en tid när konst inte är en speciell teknik, materialitet eller konstform.
De drygt tjugo verken av några av minimalismens ikoner synliggör tillsammans hur viljan att skapa specifika objekt gick hand i hand med intresset för dansens möjligheter både innanför och utanför gallerirummet.
Dansaren och koreografen Simone Forti och skulpturens och minimalismens kanske största ideolog Robert Morris privata relation lyfts här fram som emblematisk. Fortis dansverktyg Slant Board ritades av Morris. Bredvid Forti visas en blandning av dokumentationer från dansverk av Yvonne Rainer och Trisha Brown, videoverk som Bruce Naumans Contrapostogång och en massa minimalistiska väggverk och skulpturer som exempelvis Donald Judds ”specifika objekt”.
Alla verk har fått ungefär lika mycket plats och presenteras sida vid sida i museets turbinhall, vars arkitektur också står i skuld till minimalismen. Den ovanligt täta och lågt placerade utställningskompositionen åkallar en tid när försäkringsvärdet på dessa dyra varor var näst intill noll. Kanske är det också ett medvetet sätt att tvätta bort den fetischaktiga aura som ofta drabbat denna antikonst i takt med dess kommersiella framgång?
I samband med Continuous Project – Altered Daily 1970 beskrev koreografen och dansaren Yvonne Rainer sin kärlek till kroppens dubbelhet.
Hon talade om den tänkande och beslutsfattande kroppen, den som får saker att hända, och samtidigt, kroppen i rörelse, kroppen som en objektlik entitet, både aktiv och passiv, självständig och beroende. Kroppen möjlig att behandla som en sak med eller utan känslor och begär, samtidigt.
Objekt och kroppar i vila och rörelse visar faktiskt med all önskvärd tydlighet denna generation konstnärers intresse för spänningen mellan det organiska och det icke-organiska, för kroppen som objekt och objekten som kropp.
I en tid styrd av algoritmer och kvantifieringshets är sättet att behandla kroppen som ett levande gränsbegrepp sannolikt det starkaste arvet från denna kanoniserade epok.
Minimalismen bidrog helt enkelt till föreställningen om att det inte finns någon trygg plats att kroppslöst kontemplera världen ifrån – att vi alltid står i djupt beroende till andra kroppar och rum i vår förmåga att orientera oss i världen.
Även om det inte är uttalat så ger denna utställning ett sakligt svar på varför den samtida konsten efter minimalismen i någon mening är postvisuell.
Därmed ger den också en ledtråd till varför konsten i dag ofta betraktas som ett dynamiskt system som ständigt skapar nya maktrelationer, nya sätt att kontrollera, styra och förvandla kroppar på, men också nya motståndshandlingar och nya exempel på vad kroppen kan göra.
De senaste tio åren har vi sett hur många konstinstitutioner försökt vitalisera sig själva genom att inkludera dans. Objekt och kroppar i vila och rörelse diskvalificerar ett sådant begär genom att redan från början presentera varenda litet anspråkslöst material som en del av våra livs koreografi.
