Offret slår tillbaka

Fotografier av hemlösa, monterade liggande, en film där en kvinna lägger på lager på lager av illrött läppstift – blir vacker, blir clown – och i salen intill en vägg smyckad av några graffitimålare. När Maja Spasova visas på Konstakademin tar flera aspekter av hennes konstnärskap plats på scenen. I filmen korsar konstnärsrollen och kvinnorollen elegant varandra

och kulminerar i en korsfästelse. Väntat, på något sätt, i den sorts bildlogik där en självbetraktande kvinna måste – motvilligt, suggestivt och deterministiskt – bli ett offer. Det är bara det att själva offerrollen vrider sig, slår knut på sig, slår tillbaka.

Maja Spasova är den sortens konstnär som skapar bildvärldar där betraktaren inte kan gå fri. Antingen får vi själva bidra med våra hemligheter och drömmar, ropa, viska, anförtro en megafon eller en papperslapp, eller så fångas vi upp av konstverkets blickar. Eller snubblar på hemlösa.

I den nyutkomna bok som beledsagar utställningen ges en bra introduktion av Anders Olofsson till Spasovas tidigare verk och här betonas de två tydligaste dragen: sinnligheten och konceptet, konstnärens vilja att både skapa skönhet och utveckla en idé. Kanske är det därför hennes konst inte uppfattas som så politisk, trots teman som utsatthet och hemlöshet.

Utställningen på Konstakademin blir som en provkarta, en exempelsamling som lämnat mycket därhän. I ett nyckelverk, en film, sitter ett barn och leker med kulor. I allt vidare cirklar rullar, krockar, rasslar kulorna och slutligen har de tappat kontakten med barnet och skapar på egen hand sina mönster. Konstnären kan överlämna sina verk.

Konst

Bok

Ulrika Stahre