Flyktinglägret skulle kunna vara ett världsarv
Konst om kulturarv blir sprängande aktuell på Tensta konsthall
Publicerad 2022-03-24
Det pågående kriget i Ukraina analyseras bättre av andra än av mig, men visst kan jag ändå påstå att det hela som så ofta handlar om geopolitik, historia, kulturarv och identitet. Geopolitiken, tillgången till hav och hamnar, lämnar jag därhän.
Kulturarvet skapar samhörighet, oftast nationell. Därför måste det förstöras av anfallande makt. Exemplen är många – sprängda buddhaskulpturer, Palmyra, Mariakyrkan i Dresden, bron i Mostar. Byggnader med historiskt och affektivt värde i Mariupol. I Ukraina hotas utöver alla människor också sju världsarv.
Kulturarv kan berätta om och förstärka nationella identiteter, likaväl som lokala, etniska, språkliga. Begreppet är brett och på Tensta konsthall visas nu den ambitiösa och aktuella utställningen Hurting and healing: Tänk dig ett annat kulturarv. Det centrala verket här är ett projekt som syftar till att få flyktinglägret Dheisheh i Palestina att klassas som ett världsarv av Unesco.
Refugee heritage domineras av stora ljuslådor med förföriskt vackra, atmosfärrika men också obefolkade foton från Dheisheh som ringar in en samling museala podier med uppslagna trycksaker. Dessa visar de platser och ofta nu före detta byar som de palestinska flyktingarna lämnade 1948. Landskapen förefaller bleka, som drömmar, medan stadsskildringarna, fotografierna från Dheisheh är kraftfulla, doftande, rika på löften.
Bakom projektet att få Dheisheh världsarvsklassat står konstnärsgruppen DAAR (Decolonizing architecture art research) och konstnärerna Sandi Hilal och Alessandro Petti. Deras utställning visades på arkitekturbiennalen i Venedig förra året och befinner sig i en skärningspunkt mellan konst, arkitektur, politik. Det borrar sig rakt in i kulturarvets själva definition, själva själ. För om ett flyktingläger och alla dess lager av minnen och berättelser kan bli ett världsarv öppnas världen för en mer uppdaterad, mindre nationalistisk syn på vad ett sådant arv kan vara.
Geografiskt närmare befinner sig Katarina Pirak Sikku, som sedan tidigare bearbetat den svenska rasistiska historiens större manifestationer, Rasbiologiska institutet (som öppnade för exakt hundra år sedan i år). Hon deltar här med ett nedtonat men fortfarande skarpt verk. Varsamt skapade fodral i tyg, avsedda för de pärmar som rymmer åratals dokumentationer av alla de samer och andra som kom i vägen för institutets skallmätningar och kategoriseringar. Mjuka skydd och stöd, en sorts fridsam materialiserad handling av återupprättande.
Även två målningar av Katarina Pirak Sikku visas på utställningen, av byn Njuorravuolle, som helt och hållet las under vatten när vattenkraften byggdes ut. När det samiska kulturarvet gång på gång raderas är det lätt att bli cynisk – det går bra att be om ursäkt för öppen statligt sanktionerad rasism för flera decennier sedan, svårare att stoppa gruvbrytning.
Vad som är ett kulturarv, vems det är och hur det ska tolkas är frågan i en serie filmer av kollektivet CATPC i samarbete med Renzo Martens. Här är fokus en skulptur vars tillkomst i början av 1930-talet knyts till ett uppror i Lusanga, Demokratiska republiken Kongo. Som så mycket annat som skapats på den afrikanska kontinenten försvann skulpturen men återfanns då den 1972 såldes till ett museum i USA. I filmerna möter vi konstnärer från Lusanga som söker upp museet, konstexperter och andra forskare och resonerar om konstverks betydelse och rätta plats.
Att västvärlden har varit konstens uttolkare i hela världen är inget nytt. Under den tidiga modernismen var både afrikansk och japansk konst viktiga inspirationskällor, det var former och motiv som frigjorde skapandet utan att någon särskild vikt lades vid att förstå den på ett djupare plan. Samtidigt har både samlare och experter uttolkat verk utifrån en många gånger mager kunskap om tillkomsthistoria och tradition.
I filmerna närmar man sig successivt det som skulle kunna bli ett eget museum. Det mest intressanta är ändå att makten över konsten tas tillbaka dubbelt: av kongolesiska konstnärer med en förståelse på djupet för estetiska och symboliska värden. Det kongolesiska kulturarvet är troligen lika utspritt som kontinentens, en konstens diaspora som sakta blir uppenbar.
När krig är verklighet i ett närområde förändras blicken. Verket Tightrope av Taus Makhacheva visades för ett par år sedan i Venedig. En man, Rasul Abakarov, flyttar en samling målningar från en bergstopp till en annan, en och en, genom att gå på lina. Verket är poetiskt, vansinnigt vackert (om man gillar berg). Målningarna är repliker på verk som finns på Dagestan museum of fine arts, i en rysk delrepublik vars identitet eller demokratiska möjligheter inte är helt tydliga.
Då, i Venedig, var det en estetisk upplevelse även om den politiska kroken var synlig. Nu är detta verk om hur riskabelt det kan vara att rädda ett kulturarv alldeles sprängande aktuellt. Och fortfarande fantastiskt.