Billgren ger flickorna kraft och makt
Camilla Hammarström ser en lättsam och allvarlig utställning
Publicerad 2019-10-27
I katalogen till utställningen med Helene Billgren kan man läsa att konstnären känner sig som en blandning av arkeolog och hemmafru när hon målar. Hon gnuggar med disksvampen och upptäcker lager som kan utvecklas till något nytt. Men hemmafrun är inte så skötsam, i stället för att städa bort smutsen införlivar hon den emellanåt i verket och låter den vara en del av uttrycket.
Smuts och trasighet har alltid varit närvarande i Billgrens konst. Det hänger ihop med barnets skapande självverksamhet, leken som inte skiljer mellan högt och lågt, mellan helt och brustet. Allt får vara med och bearbetas i alstrandets degel.
Billgren har rötterna djupt förankrade i barndomens och tonårens mylla. Sjuksköterskor, hästtjejer och señoritor befolkar hennes bildvärld. Sätten att variera dessa motiv förefaller outsinliga: i kolteckningar, assemblage och i de senare årens fullödiga måleri. Ända sedan tiden på Valand är flickorna närvarande.
Den slutna flickrumsestetiken är på en gång klaustrofobisk och sinnesutvidgande. Billgren lyckas etablera detta rum som en plats för omnipotens och kunskap. En stark subjektsposition som är förutsättningen för ett fritt skapande.
Utställningen faller isär i två delar. En som är mer experimentell och lättsam med assemblage, reliefer och teckningar och en som presenterar senare års måleri. Jag får känslan av att lättsinnigheten är förutsättningen för det allvar som kommer i dagen i målningarna.
Där går Billgren i clinch med måleriets historia på ett synnerligen lyckosamt vis. Närvarande är förstås husguden Dick Bengtsson, men också Vera Nilsson och Evert Lundquist. Man kan också se spår av ett romantiskt landskapsmåleri där de små figurerna står i kontrast till sublima naturformationer. Tankarna går också till Henri Matisse och Paul Gauguin.
Det är en typisk Billgrensk flicka, stympad och samtidigt genererande en sällsam kraft.
Det innebär inte att Billgren är eklektisk, tvärtom förefaller varje penseldrag vara ett uttryck för en självständig målerisk erfarenhet. Från det flyhänta till det murriga och knöliga. Varje del av den variationsrika paletten känns genomlevd. De näpna utkavlade figurernas tunna linjer och landskapens större svep.
En målning jag fastnar för, sad song från 2010, föreställer en sjungande flicka med gitarr. Själva figuren är insvept i ett gråsvart moln som om en trasa misslyckats med att torka bort en mörk fläck. Efter ett tag upptäcker man att hon saknar armar och att det är hennes flätor som spelar på gitarren.
Jag kommer att tänka på sagans Rapunzel med sitt långa hår, hur flickattributet blir bärare av styrka. Det är en typisk Billgrensk flicka, stympad och samtidigt genererande en sällsam kraft. En bild också av skapandets förutsättningar. Hur de mest geniala konstnärerna skapar ur sina tillkortakommanden.