Svärta & smärta
Andres Lokko ser en tillbakablick på den amerikanska medborgarrättsrörelsens konst: Ekar av Malcolm X:s mantra
Publicerad 2017-09-01
Bara några dagar efter att jag har lämnat London för den här gången har r&b-stjärnan Solange Knowles donerat ett digitalt verk till utställningen Soul of a nation. Ett allkonstverk som består av musikvideoskisser, ny musik och ett knippe dikter.
Även Harlem-trion The last poets, ofta beskrivna som hiphopens urfäder, sätter sig i museishopen en hel söndagseftermiddag för att signera nyutgivna vinylalbum och böcker.
Genom utställningens salar ekar Malcolm X militanta mantra “By all means necessary!”
Jag tror egentligen inte att utställningen Soul of a nation – med underrubriken Art in the age of black power – behöver vare sig hiphop-pionjärers eller Beyoncés (minst lika begåvade) systers draghjälp när den generöst presenterar dessa drygt sextio konstnärer och närmare 150 verk på Tate Moderns tredje våningsplan.
Genom utställningens salar ekar Malcolm X militanta mantra “By all means necessary!” men bara i besökarens huvud. I övrigt är det tyst.
Trots det är musiken ständigt närvarande: John Coltrane, Ornette Coleman, Marvin och Aretha är överallt. Är de inte avbildade så är de citerade, när Tate Moderns kuratorer slår ihop sina huvuden med The Brooklyn museum och The Crystal Bridges museum of american art i Arkansas, för att försöka berätta historien om svart amerikansk konst under medborgarrättsrörelsen.
Det går inte att bortse från känslan att de har försökt fånga den retroaktiva och oundvikliga coolness som etablerats kring denna så tongivande attackestetik skapad av Black panther-rörelsen. Inte minst kring det ljudspår som de kulturella funkantropologerna på skivetiketten och bokförlaget Soul jazz har sammanställt på utställningens soundtrack-album med samma titel.
Musiken på det rör sig mellan åren 1968 och 1979, från ilsken frijazz och Sun Ra-besläktad afro-futurism, via poeten Gil Scott-Herons politiska proto-rap i The revolution will not be televised, och fram till det sena 1970-talets allt mjukare – men lika fullt politiskt medvetna – jazzfunk.
Själva utställningen sträcker sig tidsmässigt aningen längre – fram till 1983 – och ställer artigt dörren på glänt för en fortsättning. Ty de sista åren i kronologiska skildringar av specifika epoker har en förmåga att i museala sammanhang peka lite förstrött mot olika riktningar snarare än att auktoritärt sammanfatta vad vi just har upplevt.
Så även Soul of a nation.
Över tiden den betraktar pyser den bara ut och förlorar sitt fokus så fort det blir 1980-tal, i stället för att lämna besökaren med en hårt knuten ”Black lives matter”-näve i fickan när man kommer ut i den av Soul jazz vinylbeklädda bonusutställning som pågår i museishopen.
Soul of a nation utspelar sig i en smått diffus realtid: verken existerar bara i den exakta och politiska tid de skapades, inget sägs om hur de har påverkat eftervärlden. Man väljer oftast att inte nämna vad den utvalda konsten – eller avsändarna till den – har inspirerat, vilka efterföljarna och lärjungarna är och helst inte heller hur de eventuellt har approprierats/använts i nya sammanhang.
Jag kallar utställningen smådiffus men skulle lika gärna kunna säga ”kristallklar” eftersom jag tror att grumlighet och inkonsekvens faktiskt är vad vi är tänkta att ta med oss när man går tillbaka upp på millenniebron över Themsen mot tunnelbanan.
Allt annat vore liksom lika omodernt som orättvist.
Utställningens outtalade idé och baktanke är omöjligheten att besvara frågan vad svart konst eller svart estetik skulle vara.
Soul of a nation behöver aldrig skriva oss sin egen viktighet på näsan
Frågan återkommer ständigt på utställningens pedagogiska väggtexter. Men det ska inte gå att ge ett svar, i alla fall inte ett som är vare sig enkelt eller entydigt.
Drabbande kommentarer, som Dana Chandlers återskapade dörr till Black panther-aktivisten Fred Hamptons lägenhet där han sköts ihjäl av amerikansk polis, och Betye Saars ”rasistiska” banjos, lynchningar och vattenmeloner som ryms i hennes voodoo-skulpturer (inte helt olik svenska Makode Lindes idévärld) visas jämte vita avsändare som Andy Warhol. Hans screentryck av Muhammad Ali hänger på en vägg, verk signerade porträttmålaren Alice Neel på en annan.
Jean-Michel Basqiuat, i dag – snart trettio år efter sin död – en av världens dyraste konstnärer, saknas i utställningen, vilken redan har diskuterats i paneler arrangerade av Tate Modern själva.
De uttalade frågorna om den svarta konstens eventuella identitet blir svårare och svårare att ens försöka besvara ju längre längs utställningens tidsaxel man kommer. Och få konstnärer har lika snabbt som Basquiat omfamnats av kritiker och konstsamlare från världen utanför den inre amerikanska svarta konstkretsen.
Emory Douglas stenhårda printar från nyhetsorganet The Black Panther skulle samtliga kunna pryda en egen kollektion för klädmärket Supreme, varenda rubrik och bildtext har dykt upp i Public enemys lyrik sedan mitten av 1980-talet och i dag knyter Kendrick Lamar smarta rosetter av många av dem i sina texter. Men på nästa vägg, runt hörnet, hänger det grällt psykedeliska experiment av Nelson Stevens och Wadsworth Jarrell som visserligen fångar en tidsanda men som man inte med bästa vilja kan påstå har klarat tidens tand.
Soul of a nation behöver aldrig skriva oss sin egen viktighet på näsan.
Den är det bara.
Alla de röda kulturtrådar som löper fram och tillbaka genom historien från 1963 till 2017 kan vi dra själva. Tate Modern bidrar med själva fundamentet, utgångspunkten, och försöker verkligen göra det utan estetiska efterkonstruktioner eller fingertoppskänslig historierevision: en del av konsten här är ful, omodern, till och med dålig men det var så här den såg ut.
Parallellerna mellan då och nu, hur viktig medborgarrättsrörelsen fortfarande är, blir aldrig så uppenbar som i stunden då man står framför konstnären Norman Lewis America the beautiful. Målningens kluster av abstrakta vita trianglar mot en svart duk ser först ut att vara blott just ett triangelkluster. Tills det sakta träder fram en skrämmande Ku Klux Klan-parad.
Det är ett av de äldsta verken i utställningen. Ändå är det just det som säger allra mest om vår egen tid, alltmer obehaglig och lika rasistisk som när America the beautiful målades för mer än ett halvt sekel sedan.