Lek med konsthistorien
Fredrik Svensk ser Rosemarie Trockel på Moderna museet i Malmö
Publicerad 2018-12-27
KONST Det ser ut som en grupputställning, en fint sammansatt sådan. Ett 40-tal verk, varav några fotomontage, några monokroma textiler, teckningar, ett par videoverk. Samtidigt är intrycket närmast opersonlig proffsigt, som om en designbyrå eller algoritm härmat en grupputställning. Men vad vi har att göra med är en del av vad Rosemarie Trockel ägnat sig åt de senaste 30 åren.
Hennes verk bryter helt med den strikta uppdelningen mellan konst och konsthantverk, reproduktivt hemarbete, industriellt arbete och konstnärligt arbete. Detta har skrivit in henne i en feministisk tradition som i början av hennes karriär skilde sig radikalt från det manligt kodade abstrakta måleriet som dominerade i Köln, ett stort konstcentrum vid tiden för Trockels genombrott för över 30 år sedan.
I Malmö står det klart att hennes styrka ligger just i mångfalden och installationsformen, och i alla de otaliga sätt hon leker med konsthistorien och dess utsida. Fotomontaget Cluster 3 – Death, so adjustable längs med en av museets väggar är en av många vägar in i konstnärskapet. Här leker hon, i en mångfald av till synes helt olika bildtyper, inte bara med den nekropolitik som jagat konsten i evighet, utan också med multiplikationen och dokumentationen av tidigare verk i en form som härmar både konstnären som installatör á la Wolfgang Tillmans och Googles bildsök.
Fotografiet som har lånat namn till utställningen heter The same different och föreställer ett av hennes textilverk. Denna osäkerhet kring vad som egentligen är centrum, ursprunget eller riktningen i Trockels konst tror jag kan förstås i relation till det samhälle som hon verkat i.
Tid- och platsmässigt hänger hennes konst samman med nyliberalismens visuella genombrott och alla som kände sig smarta av postmodern a-kurskunskap. Hon är uppvuxen i Västtyskland – den första nationalstaten som grundar sig helt på ekonomisk tillväxt och produktivitet – och slår igenom vid kalla krigets slut. Detta är samtidigt som de nationella ekonomierna, och framför allt den mediala ekonomin, bolagiseras, avregleras och diversifieras, för att i dag ha fångats in av jättar som Google, Facebook etc. Företag som till synes styrt upp en kaotisk medieoffentlighet, men som själva närs av förmågan att skapa bubblor av trygghet.
Om den visuella aspekten av kapitalet i dag stavas överflöd, så pekar Trockels verk mot en annan reaktion på det accelererade kaos av information som strömmar genom våra kroppar. Hennes konst tar emot den mjukt, med hjälp av en både feministisk och postminimalistisk konsthistoria, utan att fastna i ett nytt enskilt objekt eller låta galleriet förvandlas till fetisch.
Den utgör ett varsamt svar på den depression som är sprungen ur uppmärksamhetsmarknadens hets. Härigenom förvandlar Trockel konstrummet till ett alternativ till de sociala medieföretagens sätt att slå mynt av överflödet genom självbekräftande bubblor. Skillnaden är att Trockels intrikata nätverk av saker och ting som presenteras i en offentlig utställning på den statliga myndigheten Moderna museet bär på den utopiska idén att den är till för alla. Något webben för länge sedan har övergett.