Fuck off-attityd andra bara kan drömma om
Sharon Eyal bjuder på dans i världsklass X2 i kostym av Dior
Uppdaterad 2024-10-27 | Publicerad 2024-10-26
”Into the Hairy” av Sharon Eyal
”Ima” av Sharon Eyal
”12 songs” av Kenneth Kvarnström & Ane Brun
Världskoreografen Sharon Eyal är dubbelt aktuell med gästspel på Dansens Hus i Stockholm och urpremiär på Göteborgsoperan. Med rötterna i israeliska Batsheva Dance Company, vars betydelse för den samtida danskonsten inte kan underskattas, har hon sedan länge sin bas i Frankrike. Här har hon mejslat fram sin konstnärliga särart och begåvat världen med pärlband av verk som påminner publiken om att skönhet, excellens och autenticitet ger konsten mening.
I Stockholm representeras Eyal av det egna kompaniet L-E-V, som inte överraskande uttolkar hennes ”Into the Hairy” med instinktiv perfektion. En sammansvetsad grupp slimmade, trimmade kvinnor och män rör sig sakta över scenen, likt en mänsklig spindelcell som landat på det kala golvet i det mörka, slutna rummet. Ögonen är gotiskt sminkade och lemmarna insvepta i skimrande svarta, sönderfestade spetstrikåer. Kostymen är signerad Maria Grazia Chiuri från självaste Dior
Den yrkesskickliga ensemblen rör armar, höfter och ben i maratonlånga linjer där det klassiska elementet är accentuerat. För att dansa Eyal krävs skolning och disciplin, men också dramatiskt mod. Unisont blottar de här unga människorna ett aggressivt mörker där de trots koreografins implicita korsettliknande drag, förkroppsligar ett slags självständighet utan minsta tillstymmelse till narcissism. Kort sagt: här bubblar en fuck off-attityd som många konstnärer bara kan drömma om.
I applådtacket efter urpremiären för det nya verket ”ima” på Göteborgsoperan lägger sig Sharon Eyal på golvet framför danskompaniet i en tillbedjande åtbörd. Det säger allt. Den här ensemblen är som gjord för att uttolka den inre, egensinniga värld hon vill ge uttryck för i sina koreografier. Och det är påfallande tydligt att ”ima” är resultatet av ett gemensamt arbete där varje människa i detta gedigna kompani har bidragit till att föda fram ett av Eyals allra bästa verk.
Åter igen tittar publiken in i det ödsliga, mörka rummet i vars mitt en människoliknande, lätt grotesk cell bestående av närmast överjordiska dansare som rör sig i suggestiva bågar. Denna gång är de häpnadsväckande flexibla kropparna insvepta i ljust skimrande kroppsstrumpor, och Maria Grazia Chiuri har spetsat estetiken med pärlbeprydda ansiktsflor. Allt är åtminstone på ytan unisex, vilket hade kunnat bli präktigt och diffust. Men tittar man noga blir det uppenbart att det konstnärliga teamet jobbar med det allmänmänskliga och animaliska på ett sätt som gör könsdimensionen inte oväsentlig men sekundär.
Riktningar och flöden bryts med ojämna mellanrum i barocka krökningar, underliga spasmer och warpade stilleben. Det är markerade höfter, dramatiska ryggsvingar och ett och annat sensationellt lyft. Här finns en tidsmässig dynamik där ryggar växer till extrema bryggor som i nästa stund förvandlas till snabba, små parader en manège. Så rör sig gruppen framåt som en disciplinerad gerilla vars härförare spänner blicken i publiken. Det är enkelt men detaljrikt och utrymme finns för dansarna i den fascinerande växelverkan mellan individ och grupp som präglar koreografens vision.
Eyal känns igen i allt hon gör, men det ska poängteras att det inte handlar om upprepning. I stället har vi att göra med två besläktade men särpräglade uttryck för ett och samma konstnärliga universum. Att se ”Into the Hairy” tätt inpå ”ima” ger en närmast inverterad upplevelse och en längtan efter att binge:a samtliga av koreografens verk. Sharon Eyals distinkta, egensinniga och makalöst vackra danskonst är befriande i en diffus och babblande samtid, där man lätt kan få för sig att allt är ungefär lika bra och trevligt, beroende på perspektiv.
Sist men inte minst ska nämnas nypremiären av ”12 Songs”, som öppnar Göteborgsoperans dansafton. Koreografen Kenneth Kvarnström ger tillsammans med danskompaniet Ane Bruns låtskatt en extra dimension, i tätt samarbete med den norska sångerskan som sjunger själv på scen. Publiken får uppleva en hybrid mellan rörelse, röst och musik som tar fasta på det poetiska, karga och passionerade i det musikaliska materialet. Kvarnströms flödande, inkännande rörelsespråk gifter sig väl med Bruns drömska ton, distinkt poetiska texter och givetvis med hennes eteriska röst. Hon flyter sömlöst in och ur dansen, och koreografin tycks vara ett element som funnits inneboende i hennes låtar hela tiden.
”12 Songs” viker av uppenbara skäl av från de flesta koreografiska verk i sin konsertliknande struktur. Det är underhållande då tempot blir högt men samtidigt blir det för upphackat, med bland annat ett trixter-tema. Det känns lite felsytt för romantikern Ane Brun. Men i stort är det här en äntligen-upplevelse för alla oss som älskade Kate Bushs 80-talsvideos och har lyssnat på Brun med dem i minnet. Särskilt det senare partiet, då Ane Brun äger scenen med sin unika röst, iklädd en blodröd, dramatisk klänning. Avslutningen sitter perfekt, och för en operapublik är extranumret med gitarr en exotisk bonus.
