Brott och straff i de fattigas hamsterhjul
Ludde Hagberg är fantastisk och otippad som Raskolnikov i Pontus Stenshälls värdiga tolkning av Dostojevskijs roman
Uppdaterad 13.09 | Publicerad 13.00
Teaterkonstens låga brinner i kapp med solen över Örebro när Pontus Stenshäll premiärspelar sin ”Brott och straff” på stadens teater. Scenrummet är dunkelt men lågan vibrerar: detta är teater som lever.
Med Stenshäll vet man aldrig vad man får. Chefstiden på Göteborgs stadsteater blev turbulent. Regissörens orena metaestetik som odlats fram på punkiga Moment:teater kan slå rätt eller fel, ibland uteblir koncentrationen. Avslutet i Göteborg förra våren blev i alla fall värdigt, med Kafkas ”Processen” som satir över kommunal verksamhet.
Minst lika värdig är denna version av Dostojevskijs ”Brott och straff” från 1866. Gestaltningen får ta tid och det sakrala lugnet får finnas. De teaterhistoriska referenserna har knådats in i degen med några extra fasta tag. Det blir ett teaterspråk som håller ihop, visuellt, fysiskt och kommunikativt.
Richard Anderssons scenografi i rustikt trä är så vacker. Den påminner om modernisten Meyerholds konstruktioner för en “biomekanisk teater”, tänkt att göra kropparna till rörliga tecken. I mitten, ett gigantiskt hamsterhjul där Sankt Petersburgs fattiga hastar framåt, utan mål.
I öppningsscenen möter vi Ludde Hagbergs Raskolnikov sittande vid scenkanten, i randiga brallor och sliten hög hatt. Han delar sitt Hamlet-artade dilemma med publiken: Fortsätta springa i hjulet? Fortsätta vela eller gå till storslagen handling?
Allt han ser är orättvisa. Luzjins kapitalistroll är bortklippt, men Linus Lindman gör med bedagad finess Svidrigajlov som tror sig kunna köpa allt, inklusive Raskolnikovs syster, med sina smutsliga sedlar. Dunja får dock nutida feministisk stuns av Alexandra Söderqvist som tar fram pistolen.
Scenen där han mördar pantlånerskan och hennes syster är raffinerad
En av de vackraste scenerna är den där suputen Marmeladov berättar om sitt öde. Bakom en komisk mask med en flaskhals som näsa, darrar Malin Bergs sjungande, sluddriga röst. Orden om det egna sveket, och dottern Sonjas prostitution för att rädda familjen, svävar högt och skört i rummet. Pubens trasproletariat av Picassoinspirerade masker tisslar fördömande. Raskolnikov är den enda som förstår – och han älskar Sonja före första ögonkastet.
Ludde Hagberg är fantastisk och otippad i rollen som Raskolnikov. Den misslyckade studenten brukar göras som en anemisk figur, upptagen med inåtvänt filosoferande. Här har han direkt publikkontakt och liknar en sliten Stefan Sundström, fast med hunkig dansarkropp. Med lätthet svingar han sig runt mellan träbalkarna eller helkroppsdarrar som ett asplöv i attacker av ångest.
Scenen där han mördar pantlånerskan och hennes syster är raffinerad, utan blodsplatter. Raskolnikov står stilla med naken överkropp och utslaget hår medan det gruvliga brottet beskrivs av en berättarröst. Bilden sammanfattar frågorna: Är det vi ser Jesuskomplexet hos en man som tror sig tjäna ett högre syfte (att låta pantpengarna komma de fattiga till del)? Eller är det bara sitt eget mannamod han vill pröva, som vilken primitiv viking som helst?
Raskolnikovs ånger genom änglalika Sonja (Maja Thoresen) hör till det minst utvecklade i tolkningen. Det förblir oklart om frälsningen är äkta. Det som för andra akten i land är rannsakningsdomarens lystna katt- och råtta-lek med den misstänkte, där Malin Bergs narrlika genius sprider spasmer. Hon speglar ett perverst begär i oss alla, när vi än en gång fascineras av gärningsmannen och glömmer offren.
