Språkliga krumbukter i Vällingby Centrum
En absurd hyllningskör till den forna folkhemsutopin
Publicerad 2022-10-10
Vällingby kan vara en av Sveriges mest representerade förorter på teatern. Kanske för att denna forna folkhemsutopi bjuder en så symbolstark fond till berättelser om det nya Sverige, bortom slitna klichéer om ”orten”.
I Henning Mankells radiopjäs En enkel lunch i Vällingby bjöd Olof Palme den moçambikanske rebelledaren Eduardo Mondlane på falukorv hemma i sitt radhus, som låg just här. Och i hennes pjäs Det finns ett liv därborta i Vällingby skaldade Kristina Lugn om de drömmar och förhoppningar som samma ABC-stadsmodell erbjöd en moder i skilsmässa.
Nu sticker hennes dotter Martina Montelius sin vassa och egensinniga dramatikerpenna i denna västerortsmylla, där hon själv är bosatt. Hennes Apoteksvaror i Vällingby måste av flera skäl ses som ett slags replik, och inte enbart på grund av sin skildring av en komplicerad mor- och dotterrelation.
I scenografen Josefin Hinders högblanka, svarta scengolv reflekteras de utopiska resterna av folkhemsdrömmen. Stiliserade lysrörskonturer som speglar torget utanför stadsteaterns Vällingbyscen och ramar in ett lokalt gäng personkretsare som på sin parkbänk bildar en Explorer-doftande, mänsklig båge mellan då och nu. Samtidigt ett slags absurd hyllningskör till denna plats, medan den klassiska Vällingby Centrum-skylten blöder.
Hotet om den totala utförsäljningen står för dörren. Socialtjänstkontoret och teatern ska väck, och i lokalerna ska i stället ett kombinerat spa och plastikkirurgiklinik inhysas. Detta meddelar stolt Yasmine Seifis grönklädda Linda, likt en marknadsliberal robot. Eller, som hon själv kallar sig ”startupfjäril och framgångsteknolog”.
Helena Sandström Cruz regi får inte allt att klaffa lika bra med Montelius intelligenta, krumbuktande text, men Ia Langhammer är underbart rolig som Lindas tramadolknaprande mor, den gredelintonade pantertanten Gurli, som inte missar en chans att påminna om att hon minsann är doktor i slaviska språk, eller att hon faktiskt bott i Vällingby sen invigningen 1954. Lika varm i Montelius avancerade språkdräkt framstår Jan Modin, i rollerna som den övervintrade hippien Gregor respektive den Peter LeMarc-tokiga prästen Teddy.
Finfint funkar också samspelet mellan Dilan Amin och Rakel Benér Gajdusek i rollerna som den afghanske flyktingen Mahram och det gotiska nunneprospectet Vendela. De möts i ett språkligt utanförskap, som i sin tur kan ses som en metafor för dramatikerns unika position på den svenska teaterkartan.