Fred framställs som en dröm för naiva
Terrorattacken 7 oktober får aldrig glömmas
Själv trodde jag inte att det kunde vara sant när bilderna från Israel började rulla in den sjunde oktober. Ändå var det bara början på vad som skulle utvecklas till en av de värsta terrorattackerna någonsin. Och den största pogrom judar utsatts för sedan förintelsen.
I dag är det exakt ett år sedan.
Filmerna på de dansande ungdomarna från musikfestivalen i Re’im brände sig fast på näthinnan. På de kidnappade kvinnorna som paraderades av Hamas soldater längs gatorna. På gisslan som livrädda hukade sig.
Det får aldrig glömmas.
Terrorattacken 7 oktober var både början på en ny berättelse och fortsättningen på en mycket gammal. Mahatma Gandhi beskrev en gång krigets logik som ”Öga för öga tills hela världen är blind”.
I dag har jag känslan av att Mahatma Gandhi bara är för töntar.
Samtidigt är det så uppenbart att krigets enda konsekvens är nya krig. Även denna gång. Efter den 7 oktober har Israel försökt krossa Hamas och under de senaste veckorna även Hizbollah. Dessa terrorgrupper skulle knappast sörjas av någon.
Men majoriteten av alla som dödats är varken Hamas eller Hizbollah utan kvinnor och barn. Över 40 000 har dött och man beräknar att 10 000 till kan ligga begravda under Gazas rasmassor. Flyktingar, undernärda och sjuka kan räknas i hundratusental.
Dessutom är sannolikheten för att Israel kommer att lyckas i det närmaste obefintlig. Man kan helt enkelt inte besegra en idé med flygbomber.
Hus kan jämnas med marken, tunnlar kan sprängas och människor dödas. Men om det är någonting historien om Mellanöstern lärt oss är det att våldet ständigt kommer tillbaka. Eftersom den grundläggande konflikten inte är löst.
Just nu finns inte den politiska viljan hos någon av de inblandade parterna.
Israel har, med stöd från flera västländer, det militära övertaget. Men moderna krig utspelas inte bara på slagfältet. Man måste även vinna vad amerikanarna brukar kalla ”hearts and minds”, alltså människors stöd.
Det slaget förlorar Israel just nu, inte bara i Mellanöstern utan även bland studenter och unga i hela västvärlden. För att inte tala om det globala syd, där Ryssland och Kina vinner allt större framgångar.
Detta har långtgående och globala konsekvenser. Om Israel kan invadera Libanon utan att väst protesterar så kan även Kina använda samma metoder mot sina grannar. Och få förståelse i syd. Om väst struntar i FN, folkrätten och mänskliga rättigheter, varför ska Ryssland bry sig?
Vi tycks ständigt undergräva våra egna argument.
Väst vinner inte längre striden om den regelbaserade världsordningen, tvärtom. Varken ideologiskt eller militärt.
Vi lyckades inte avskräcka Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Och vi har inte hjälpt Kiev tillräckligt mycket för att de ska kunna kasta ut Putin.
Förr brukade man alltid lyfta fram västs ”mjuka makt” som avgörande. Att våra idéer och livsstil har så stor dragningskraft att även våra fiender vill bli som vi.
Det var ju som bekant jeans, McDonalds och rockmusik som besegrade Sovjetunionen, inte USA:s kärnvapen.
Men vad blir det kvar av denna ”mjuka makt” när nästa generation i hela världen växt upp med Gazas rykande ruiner i sitt TikTok-flöde?
Det finns en annan väg att gå. Byggd på insikten om att Mellanösternkonflikten helt enkelt inte har någon militär lösning.
Den vägen stavas de-eskalering, förhandlingar och minskad acceptans för civila dödsoffer. Det är svåra och långa ord.
När man lyssnar finns nästan inte en enda röst som talar om fred längre. Om att Israel och Palestina ska kunna leva som två stater sida vid sida, inom erkända och säkra gränser. Om att land kan bytas mot fred som Osloavtalet en gång slog fast.
Diplomati är på många sätt en svårare väg än våldets. Fred sluter man med fiender, inte med vänner.
Men det är den enda väg som faktiskt kan leda till att nästa generation – i både Israel och Palestina – ska slippa återuppleva det som just nu händer.
***
Chatta med Anders Lindberg. Chatten öppnar 09:00 men du kan ställa dina frågor redan nu
Tack för dagens chat
Två frågor, jag behöver utbildas i min okunskap.
1. Varför bryr sig folk i Sverige så otroligt mycket om denna konflikt? Finns flera konflikter runt om i världen som Sverige och svenskar inte pratar om eller knappt känner till.
2. Varför har det utvecklats som så att i Sverige verkar vänstra sidan tendera att vara på Palestinas sida och högra sidan på Israels? Det övergår ibland till rena dårskaper där delar av vänstern försvarar Hamas och delar av högern alla bombningar som aldrig verkar upphöra.
LuddeJa du, bra frågor. Och svåra.
Min gissning är att många är engagerande i just denna konflikt både av politiska skäl, det är en ekonomisk och politisk nyckelregion som påverkar oss oerhört mycket, och av kulturella skäl.
Det är krig i "Det heliga landet" på platser vi läst om sedan vi var barn.
(Första gången jag i Israel åkte förbi en vägskylt med texten "Genesarets sjö" så var det inte bara geografi, det var ju även något ur den "Barnens bibel" jag fick av min mormor som barn.)
Jag tror, hur märkligt det än kan låta för oss moderna människor, att historia och rötter spelar större roll för hur vi tolkar världen än vi vill erkänna. Mellanöstern är nära.
Din andra fråga tror jag beror på att Palestina för de flesta till vänster förstås utifrån samma analys man sett på kolonialism och avkolonialisering.
I den analysen bör människorna i Gaza, Västbanken, Östra Jerusalem och Golanhöjderna få självstyre och slippa leva under blockad/ockupation.
Enligt devisen: alla folks frihet, hela världens fred.
Högerns analys, tolkar jag, handlar mer om lojalitet mot USA:s intressen och i bredare mening ser man konflikten som en konflikt där hela väst bör stå entydigt på Israels sida.
Anders Lindberg7 okt09.34Känner mig så besviken på regeringen. Trodde det rådde konsensus från vänster till höger om det humanitära perspektivet och mänskliga rättigheter oavsett vad man tycker om konflikten i sig. Att det var självklart.
Vad kommer det innebära att vi helt plötsligt övergivit folkrätt och internationell lag? Inte bara i Gaza och Libanon nu utan för Sverige och hela väst sen? Kan inte ens greppa vad de har ställt till med.
EllenJag tror att vår nuvarande regering har hamnat helt fel här.
Man borde gjort mer som Norge och stått upp för folkrätt och krigets lagar.
Allt prat om att våldet är "proportionerligt" drar ju löje över UD, tyvärr.
Anders Lindberg7 okt09.25Tack för kloka ord, Anders!
En röst vi borde lyssna till är den judiske filosofen Martin Buber (1878 - 1965). Han förespråkade fredlig samexistens och dialog, bland annat i sin bok Jag och Du. (När Dag Hammarskjöld omkom/mördades hade han påbörjat arbetet med att översätta den boken till svenska.) Bubers poäng är att det finns två typer av mänskliga relationer: jag-du och jag-det. Jag-du är mötet mellan två jämbördiga i ömsesidig respekt, medan jag-det går ut på att den ena bestämmer över den andra. Radions P1 hade häromveckan ett fint program om Buber.
gustafDet finns ju många röster om fredlig samexistens.
Tyvärr drunknar de ju just nu i krigslarmnet.
Anders Lindberg7 okt09.23Hej
Vill ens Hamas och Hizbollah att Israelerna ska finnas?
RBDet är två terrorgrupper som intre representerar befolkningen utan sig själva.
Men svaret är ju att de inte accepterar staten Israel.
Anders Lindberg7 okt09.21