Analog revolt är tyngre än digital
1971: Det är rätt att göra uppror.
2011: Det är lätt att göra uppror.”
Så träffsäkert sammanfattade SvD:s satirserie ”Stockholmsnatt” våra slapptivistiska tider. Man kopierar ”skippa jätteräkan”-texten på sin statusrad på Facebook eller byter sin profilbild till en norsk flagga efter terrordåden i Oslo eller klickar ”gilla” på ”Frige Dawit Isaak”-kampanjen.
– Slacktivism är höjden av egoism, det är ett slags godhetsonani, säger Micke Kazarnowicz, bloggare och hbt-aktivist, till DN apropå Szofia Jakobssons text ”Slacktivism – Det oengagerade engagemanget” i antologin ”Sociala? Medier?”.
Så kan man se det. Billig empati på internet framstår lätt som narcissism.
Men vad vet vi, egentligen? Vad vet vi om vad 8 843 personer gjorde sekunden efter att de klickade ”gilla” på Naturskyddsföreningens grupp ”Anti Scampi”? Kanske åkte de till Sydostasien och kedjade fast sig i den mangroveskog som skövlas för att tigerräkan ska kunna odlas i bassänger och tvättas i kemikalier.
Men även om de direkt efteråt glömde hela saken och stekte sig en växthusgasstinn ryggbiff: Var deras gambasprotest meningslös? Nej. Inte helt. De gjorde ju något.
Men en politisk handling blir mindre värd ju mindre den kostar att utföra. Därför har patos drabbats svårt av inflation de senaste åren.
Men det fungerar också tvärtom:
I samma takt som slackerns digitala soffprotest tappat i värde så har 1971 års analoga variant uppvärderats. När protest som mest kostar en släng av musarm blir de som orkar ta på sig skorna, ja kanske rent av måla ett plakat, värda guld.
Occupy Together förtjänar alltså inte det hån som redan regnat från etablerade medier, jätteräksradikala twittrare och den egennyttiga medelklassen.
Occupy-rörelsen är värd högaktning, även om den har humor och barnvänligt klär sig i Guy Fawkes-masker från ”V för Vendetta” eller som zombier. Den är värd att lyssna på, den är ”mad as hell” av en anledning – världens klassklyftor.
Den började, inspirerad av den arabiska frihetsvåren, med Occupy Wall Street i New York för en dryg månad sedan och har spridit sig till 100-tals städer, däribland Stockholm förra helgen. Den kan bli revolutionerande. Men hur? Om vad? Det är ännu inte tydligt, rörelsen är nyfödd och många särintressen vill in. Occupy Together framstår hittills mest som den ännu spretigare Tea Party-rörelsens allmänt godhjärtade vänsternemesis.
Men att ställa sig upp mot girighet och orättvisor på verkliga torg och regniga gator ökar potentialen för samhällsförbättring rejält jämfört med att fjutta fram ett klick på internet.
All respekt.
Så klicka inte ”gilla” under den här kolumnen. Ta med den ut på gatan och elda upp den.