Även Stefan Löfven har Corbyns problem
Inte bara Labour förlorar i kulturkriget
Jeremy Corbyn, ville aldrig bli partiledare. Och nu ska han avgå.
Allt började vid ett möte försommaren 2015 bland några vänsterlutande Labourparlamentariker som sågs för att lösa frågan om vem som skulle ställa upp som partiledarkandidat.
Några av de äldre fackföreningskämparna sa: Vi är för gamla.
Dianne Abbott sa: Jag har redan gjort det en gång, nu får du ta det Jeremy.
Min favorit, den nuvarande skuggfinansministern John McDonell, sa: Jag har försökt två gånger, nu är det din tur.
Jeremy Corbyn skruvande på sig. Jag är inte lämplig, sa han. Jag får inte ihop det stöd som krävs ens för att ställa upp som kandidat. Men de övertygade honom. De fick ihop namnen bland blairiter i parlamentsgruppen som tyckte det var bra med debatt och mångfald bland kandidaterna. Många blev chockade när Corbyn valdes i september 2015 och valdes om igen efter högerfraktionens försök att avsätta honom 2016.
Jeremy Corbyns Labour återfödde en entusiasmerande socialdemokrati med ett ungt progressivt anslag. Med hans kandidatur strömmade medlemmarna till, idag är Labour det starkaste S-partiet i Europa.
Corbyns vänsterpolitik var också mycket nära triumf. I parlamentsvalet 2017, i ett val där Labour accepterade brexitomröstningen och hade ett valprogram vars välfärdsreformer var omtyckta av breda väljargrupper, med Corbyn som partiledare gick man kraftigt fram och var bara 2200 röster ifrån premiärministerposten.
Men nu var det Brexitval igen. Med Labours väljarkår kluven där arbetarklassen i norr röstade för att lämna och de unga röda storstadsväljarna röstade för att stanna i EU, var ett Brexit-val
en mycket svår nöt att knäcka. Med en partiledare vars popularitet låg på minus, efter massiva mediekampanjer, egna misstag och stora sprickor i det egna partiet gick det inte att vinna över Boris Johnsons enkla budskap om att få utträdet överstökat.
Jeremy Corbyn kommer avgå. Frågan är vad som kommer efter. Förmodligen har Corbyns partiledarskap för alltid återfört Labour till en traditionell socialdemokratisk fördelningspolitik, en förändring som inleddes under Ed Milibands partiledarskap.
Socialdemokratins partihöger i alla länder kommer skylla på Labours vänstersväng i den ekonomiska politiken.
De har fel.
Lika fel har den vänster som inte är beredd att se några brister hos Corbyn. Han var aldrig en perfekt kandidat. Problemet med ett kulturkrigsval som splittrar socialdemokratins väljarbas är heller inget Jeremy Corbyn är ensam att ha problem med. Hur man håller ihop en väljarkår som splittras längs gal-tan-skalan återstår för alla existerande socialdemokratiska partier att knäcka, inklusive det svenska.
En socialdemokrati som återigen har någonting att säga till arbetarklassen, med ett progressivt program med klimatinvesteringar och expansiv ekonomisk politik är inget hinder för detta utan själva förutsättningen för att ens kunna lyckas.
Håller man fast i den kärnan vinner man nästa gång.