P3-listan blev en lokalpatriotisk buskis
Markus Larsson om P300-listan
P3 ville göra en lista med de 300 bästa låtarna någonsin.
Dårskapen gick i mål i veckan.
Och det blev i alla fall en skojig lokalrevy.
Det är synd att klaga.
Någorlunda seriösa musikdebatter sker endast vid två tillfällen i dag.
Det vill säga när stora medieföretag, utan att ha fått frågan, publicerar listor över världens bästa låtar, skivor, rappare, gitarrister, och dylikt.
Eller när en känd artist dör.
Därför tittar jag också på listan ”P300”, som utser de 300 bästa låtarna sedan P3 startade 1964, med snällare ögon än jag kanske borde. Den är lagom bra, lagom tråkig och lagom provocerade. Ungefär som public service tydligen ska vara 2024.
Sverige vann, för övrigt. ”Dancing on my own” med Robyn blev etta. Ja, det är faktiskt sant. Undrar om ens Robyn själv håller med om den nepotismen?
Men om det finns en gemensam nämnare för den stora juryn bakom listan, 08-baserad och med en medelålder nånstans mellan 35 och 60 år, är det väl just Robin Miriam Carlsson. Dessutom hade listan knappt ha blippat till på publikens radar om redaktionen gjort ett mer förnuftigt val och gett guldet till, säg, Prince eller Kate Bush i stället.
Jag har inte inga större problem med ”Dancing on my own”. Om en svensk poplåt ska komma topp tio på en lista över de 300 bästa låtarna år 2024 är det förmodligen den. Hellre det än en bortglömd Broder Daniel-låt, eller några andra dumheter som har krupit upp ur källarhålen på sociala medier och kultursidor sedan i torsdags.
Livet är för kort för att diskutera diverse listplaceringar som får en att undra om det svenska omdömet avregleras lika fort som välfärden.
Jag är trots allt tillräckligt gammal för att minnas topplistor där de enda namnen som bjöds in på nåder för att representera något annat än vit rock var Stevie Wonder, Marvin Gaye, Bob Marley och möjligtvis Aretha Franklin.
Där är vi inte i dag, tack och lov.
Med tanke på reaktionerna verkar också många tro att Sverige i allmänhet har bättre koll på musik än vad gemene man visar upp. Curtis Mayfield är fortfarande inte ett folkligt namn mellan Karesuando och Ystad. Om någon upptäcker Curtis, eller om fler än 245 personer hittar till Burials fantastiska knaster’n’sprak-house, har ”P300” uppnått ett fint och folkbildande syfte. Det räcker nog så. Det är roligare att P3 gör såna här listor än låter bli. Vem ska annars orka?
Men det är mycket svenskt på listan. Himla mycket svenskt. Förutom Robyn är även Abbas ”Dancing queen” och The Knifes ”Silent shout” topp tio.
Visst är det sjukt? Helvete, vad bra vi är.
Och det slutar inte där. Sverige har inte mindre än tio låtar på topp 100, däribland internationellt kända klassiker som Broder Daniels ”Shoreline” och Veronica Maggios ”Satan i gatan”. Nog för att en viss procent av musiken i public service måste vara svensk, men i det här fallet blir det absurt.
Om våra grannländer, förslagsvis Norge eller Finland, hade publicerat en liknande lista där en tiondel av topp 100 bestod av lokala favoriter hade vi garvat så att tårarna ställt sig i hörnet och börjat dansa för sig själv.
Det kan vara tidens anda. Alla nationalister som genom åren har oroat sig över den konstiga utländska hitmusiken på P3 kan lugnt sitta kvar i optimistjollen.
”P300” sänder ut en tydlig signal.
Om det krävs kan även P3 verka i nationens intresse.