Därför kan trogna Super Mario-fans skippa filmen
Här behövs något roligare än färgglad barnunderhållning
Publicerad 2023-04-04
The Super Mario Bros movie
Regi Aaron Horvath och Michael Jelenic, med originalröster av Chris Pratt, Anya Taylor-Joy, Charlie Day, Jack Black. Svenska röster: Oscar Harryson, Joakim Tidermark, Carla Abrahamsen, Göran Gillinger.
FILMRECENSION. Barn kommer att ha kul när de ser filmen.
Men varför i hela friden bryr sig gamla Super Mario-fans?
ANIMERAT ÄVENTYR. Nyheten om att Chris Pratt skulle göra rösten till Super Mario, en ikonisk figur, väckte känslor i höstas. Upprörda sådana. Super Mario ska ju låta på ett speciellt sätt, inte som Chris Pratt. Det är som brevbärare Gustav Svensson brukar säga, allting ska vara exakt likadant år från år, det är ju det som är meningen med julen.
Själv kände jag mest att går det att hitta en mer generisk leading man än Chris Pratt?Man blir inte exalterad direkt.
Upprördheten bottnar i att väldigt många vuxna människor bryr sig väldigt mycket om Super Mario. De flesta har en relation till figuren. Till och med sådana som jag, som har spelat väldigt lite i mina dar, har varma minnen av att jaga svampar och guldpengar i ett fantasiland.
Och har man inte det minns man kanske vilket omtalat praktfiasko filmversionen med Bob Hoskins var när den kom 1993. Den filmen gjorde det till sanning på sin tid att spel ska man inte göra film av, för det går helt enkelt inte.
Det är tre decennier sedan och numera är spel en lika naturlig upphovskälla till filmer som böcker, även om det krävs manusförfattare som förstår skillnaden i berättande på film och i spel.
Sjunger rockballad till prinsessan
”The Super Mario Bros movie” har en stil som är bekant. Här finns blinkningar till föregångarna. Ibland är det smart gjort, som i en av filmens bästa scener där den eldsprutande monstersköldpaddan Bowser i bästa Jack Black-stil drämmer till med en rockballad tillägnad prinsessan som han är kär i, för att i nästa stund tankspritt piano-klinka ett musiktema som sitter i ryggraden på alla Super Mario-fans.
Jakterna i svamplandet har uppenbara referenser till originalspelens olika banor. Själva storyn planterar Mario och hans bror Luigi i Brooklyn där de försöker livnära sig som rörmokare. Likt Dorothy i ”Trollkarlen från Oz” färdas de en dag till ett magiskt land där de hittar en större mening med livet. En ramberättelse som påminner en hel del om 80-talets ”The super show”, ett tidigt samarbete mellan Nintendo och amerikansk tv.
Det är välgjord tecknad underhållning för barn. Bra fart, bra tryck i färgerna. Men storyn är bortsuddad ur ens minne några timmar efter filmen.
Hade tjänat på mer galenskap och humor
Ett tidigt förslag under projektets gång var att anlita Genndy Tartakovsky, mannen bakom ”Hotell Transylvanien”. Så blev det inte. Kanske hade filmen tjänat på den sortens galenskap och humor, för det är inte mycket förutom Blacks rockballad och en gullig, blå stjärna med dödslängtan som får en att dra på smilbanden.
”Lego-filmen” (2014) var en stor överraskning när den kom just för att den lekte med hela lego-upplevelsen på ett kreativt sätt. Här finns ingen djupare tanke än att pengar ska tjänas på Super Mario. Och med tanke på att spelen kanske betyder mer för en publik som är äldre än tio år hade det inte skadat att försöka skruva till humorn, kreativiteten och nostalgin några djärvare varv till.
Filmen har biopremiär i morgon, onsdag 5 april.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.