Du kan förlora striden – men vinna sci-fi-kriget
Coppola och Bong Joon-ho vågar vara djärva
KRÖNIKA. Det spelar ingen roll om du har en kappsäck full med Oscars.
Gör du sci-fi som prövar tålamodet hos filmbolaget är risken stor att du förlorar striden.
Men kanske vinner du i längden.
Häromdagen kom trailern för ”Mickey 17”, en svart komedi i rymdmiljö regisserad av Bong Joon-ho, mannen som vann flera Oscars för den briljanta satiren ”Parasit” (2019). Förväntningarna var skyhöga inför vad han skulle ta sig för efter den historiska natten på filmgalan... men sedan började rykten spridas.
”Mickey 17” handlar om en ung man (Robert Pattinson) som vill ge sig ut i rymden och tar ett jobb som innebär att han kommer att bli dödad och pånyttfödd, om och om igen. Varje gång det sker lär sig hans arbetsgivare något nytt om processen. Men förr eller senare spårar det givetvis ur och snart finns det flera olika Mickey.
Konflikt om vem som har rätt till ”final cut”
En galen story som kräver talang för att berättas på ett smart sätt. Om filmen är bra eller dålig vet vi inte. Men enligt rykten ska filmbolaget vara missnöjda med vad Bong har presterat och en konflikt har uppstått om vem som har rätten till ”final cut”.
Det är svårt att inte tänka att utmaningarna med genren sci-fi spelar in i det hela. Nästa vecka är det biopremiär för Francis Ford Coppolas nya film ”Megalopolis”, ett sci-fi-epos som fick hela Cannes att tappa hakan när den visades på festivalen.
Filmen, som tog decennier att göra och kostade massor av Coppolas egna pengar, möttes av förbryllade recensioner, bransch-spådomar om att den omöjligt kan spela in pengar och skrockande filmbolagschefer som förmodligen inte vet vad de skulle ta sig till om ett skruvat epos som ”Megalopolis” skulle bli ekonomiskt gångbart.
De vill ju inte behöva belöna egensinniga konstnärer som har en massa kostsamma, galenpanniga projekt på lager. Det är tryggare att betala för en fjärde ”Captain America”.
Måltavlor för kritiker
Filmhistorien är full av exempel på sci-fi som har kraschlandat på biograferna eller dömts ut som misslyckanden.
Jean-Luc Godard skapade en slags pratig sci-fi-deckare i ”Alphaville” (1965), Roger Vadim ville skildra ”futuristisk moralism” i ”Barbarella” (1968) med Jane Fonda, David Lynch tog sig an första filmversionen av ”Dune” 1984 och Paul Verhoeven tog sikte på fascism i ”Starship troopers” (1997). Alla filmerna blev måltavlor för många kritiker vid premiären. Samtliga har på många håll omvärderats och uppskattats av nya generationer.
Och glöm inte John Travolta och ”Battlefield Earth”. Eller... jo, den fortsätter vi glömma.
Det är en blandning av pengar, effekter och ofta högt placerade intellektuella ambitioner där nya världar skapas, som blir till en farlig utmaning för filmbolagen. Går man på en nit blir det dyrt och ryktbart. Det är nära till löjets skimmer.
Man får beundra Bong och Coppola för att de vågar vara djärva och envisa. Om 20 år vet vi om deras nya filmer blev klassiker eller inte.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.