Mjuk pop som surfar in i hjärtat
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-11
till Girls
GÖTEBORG. Girls stod för ett av förra årets allra bästa album med sitt ”Album”. Genialiskt enkla och innerliga texter om saknad och utanförskap över San Fransisco-solig gitarrpop. Ljus och mörker i en perfekt skev kombo, som fick ännu mer kontrast när man hörde om frontmannen Christopher Owens märkliga uppväxt i obehagliga sekten Guds barn och om Texas-miljonären som senare blev hans mecenat.
Owens, vars sångröst är en ljuvlig mix av Joey Ramone och Elvis Costello, mumlar ohörbara ord mellan låtarna och gör ett rufsigt och lite bräckligt intryck.
Både han och gitarristen (som är hans spegelvända kopia) är i sina långa smutsblonda frisyrer lite lika skateboardkungen Stacy Peralta som ung. De utstrålar i alla fall samma kaliforniska outsidervibb.
Publiken överröstad till sist
Live låter gänget minst lika bra som på plattan. Mjuk surfpop som går rakt in i hjärtat.
Mot slutet får musiken starka drag av 90-talets amerikanska indierock, men det är bara en trevlig bonus.
”Hellhole ratrace” landar i larmigt gitarrgnissel à la Dinosaur Jr och äntligen överröstar bandet den otacksamt snackiga publiken.
I kväll spelar Girls på Debaser Slussen i Stockholm.