Ett sökande Linkin Park krigar vidare
Uppdaterad 10.09 | Publicerad 07.15
ALBUM När Linkin Park vänder blad efter förlusten av frontmannen Chester Bennington blickar de både bakåt och framåt.
”From zero” är en hoppfull nystart från ett band som har rest sig ur nattsvart smärta och letar efter ljuset.
Linkin Park
From zero
Linkin Park/Warner
ROCK Efter sångaren Chester Benningtons död i juli 2017 gled de efterlevande bandmedlemmarna i Linkin Park isär och bearbetade sorgen på varsitt håll. Något år senare återupptog de kontakten, helt enkelt av den enkla anledningen att de saknade att vara i varandras närhet.
Snart började de jamma med Dead Sara-sångerskan Emily Armstrong. Enligt Mike Shinoda fanns det då inte en tanke på att väcka nytt liv i Linkin Park. Men plötsligt satt de där i replokalen med ett gäng passande låtdemos i knäet.
Fröet till ”From zero” hade såtts. En skiva som dels innehåller nostalgiska nickningar till olika kapitel i bandets karriär – från debutens rasande nu metal-hunger till de senare årens bredbenta och arenavänliga poprock – och dels höjer blicken mot outforskade horisonter.
Att Linkin Park har hittat en fantastisk sångerska i Armstrong blir med ens uppenbart. Inom loppet av ett par minuter har 38-åringen hunnit visa upp en fenomenal bredd; från skönsång i klass med de största av samtida popdivor till sylvassa skrik som skär genom glas. Alltid med stor inlevelse, iver och pondus, och utan att på något sätt efterlikna sin oerhört saknade föregångare.
Skivans andra hälft är särskilt utmärkande. Flera låtar utklassar rentav majoriteten av bandets material från det trevande 2010-talet.
Med ”Casualty”, bandets hittills tyngsta låt i karriären, tar albumet en tvär men välkommen u-sväng mot skoningslös hardcore och thrash metal. Låten är ett mentalt kallbad, efteråt känner jag mig renad från mina synder.
Tyngden fortsätter genom det träffsäkra relationsdramat ”Two faced”, i vilken Joe Hahns snygga scratch-effekter möter drabbande Korn-svärta, vidare till den hårresande Hatebreed-hybriden “IGYIAH” (akronym för “I gave you everything I have”). Med tanke på textrader som ”Dying for one drop/Your remedies hypnotize/I never say stop” är det inte helt otänkbart att det sistnämnda spåret handlar om att förlora sig själv i alkoholmissbruk. Ett bekant tema från tiden när Bennington höll i en av låtskrivarpennorna.
Variationen är typisk för Linkin Park. Bandet har genom åren hoppat hejvilt mellan genrer, med varierande resultat. Men sällan har de varierat sig så här mycket på en och samma skiva.
Tyvärr sker det på bekostnad av helheten, som ger ett tämligen spretigt intryck. I synnerhet på skivans första hälft som dessutom hemsöks av flera skakiga låtbyggen och famlande rim (”The clock keeps ticking/Thе rules aren't written”, för att ge ett exempel). ”Over each other”, i vilken Armstrong reflekterar över en relation som har rasat ihop, är en generisk poprockdänga som det går tretton på dussinet av. Och i ”Cut the bridge” låter det som om de har spelat in nytillskottet Colin Brittains reverbtyngda trummor i samma kakburk som Lars Ulrich på Metallicas ”St. Anger”.
Det är uppenbart att Linkin Park inte riktigt vet vart de är på väg, att de försöker ta reda på vilka de är utan Bennington. Samtidigt är ”From zero” en modig och hoppfull nystart som visar att det går att resa sig ur nattsvart sorg och smärta och leta efter ljuset. Utan den inställningen hade vi inte haft Linkin Park från första början.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik