Gedigen rock och stark lyrik med Jason Isbell
Uppdaterad 2023-06-11 | Publicerad 2023-06-09
ALBUM Jason Isbell levererar ännu en välskriven samling Isbell-rock och firar nya triumfer som textförfattare.
Jason Isbell & The 400 Unit
Weathervanes
Southeastern/Border
ROCK Den som har sett ”Running with our eyes closed”, vårens fina HBO-dokumentär om Jason Isbell och inspelningen av hans album ”Reunions”, vet att sångaren och låtskrivaren från Alabama inte har haft den enklaste livsresan, och att han dessutom tar allt annat än lätt på sin konst.
I filmen blir han så uppslukad av arbetet med skivan att förhållandet med artistkollegan Amanda Shires emellanåt verkar knaka allvarligt i fogarna.
Med en mångårig kamp mot alkoholen i ryggen har livet, mot ganska svåra odds, tagit Isbell till en privilegierad plats där det finns en älskad familj och en större publik för hans musik än han någonsin vågat drömma om.
Mycket riskerar således att tas ifrån honom om han inte fortsätter att prestera på toppen av sin förmåga, så det går onekligen att känna hur han kämpar med en text i studion och frustrerat förklarar för sin fru att han ”måste få prepositionerna rätt”.
Om den gängse bilden av en americana-sångare eventuellt är en flanellman som nödvändigtvis inte vet skillnaden mellan en preposition och ett adverb har Isbell pluggat litteratur och kreativt skrivande på universitetet.
I hemstaden Nashville skiljer han ut sig på fler sätt än så.
Där gängse countryartist med sikte på största möjliga antal lyssnare aktar sig för att ha en politisk hållning är han uttalad och engagerad demokrat. Förra albumet ”Georgia blue” föddes som ett löfte på Twitter om att spela in en hel skiva med covers på Georgia-artister ifall Joe Biden tog hem den omstridda staten i presidentvalet.
Musikaliskt har Isbell dessutom alltid varit ointresserad av all form konservatism och renlärighet. Bruce Springsteen, Neil Young, Van Morrison och Tom Petty har efter hand blivit precis lika viktiga i Isbell-mixen som country- och folkrötterna, och när han spelar live går han inte sällan på scen till Televisions ”Marquee moon”.
”Weathervanes” – 44-åringens nionde album och släppt nästan på dagen tio år efter genombrottet med ”Southeastern” – känns på flera sätt friare än någonsin i vad som nu går att beskriva som ett omedelbart identifierbart Isbell-sound.
Låtarna, den här gången producerade av honom själv, känns sedvanligt gedigna men samtidigt som potentiellt organiska livenummer. Även om en Isbell-platta alltid främst är en Isbell-platta blir det ovanligt självklart varför bandet The 400 Unit står med på omslaget här.
Framför allt är låtarna fyllda av lysande lyrik. Isbell växlar från pandemipräglade ögonblicksbilder som ”Middle of the morning” – ”yes I’m tired and by the middle of the morning I’m out of shit to say” – till ”Cast iron skillet”, en välformulerad samling livsråd på orolig botten. I det knäckande öppningsspåret ”Death wish” blir sångaren omedelbart existentiell: ”Everybody dies but you gotta find a reason to carry on”.
Hela albumet går precis som Isbells alla tidigare skivor att se som en hjälpande hand i det där ständiga sökandet efter mening.
Vi hör en låtskrivare som berättar rakt och förtätat om besvikelser, förhållanden som gradvis slirar ur kurs, skev familjedynamik och inte minst människans inneboende ondska och vad som ger den bränsle. Tydligast i ”Save the world”, som berör skolskjutningar och vad den sortens händelser gör med vår bild av trygghet.
Isbell ger oss inga illusioner om att livet någonsin blir enkelt men är samtidigt sällsynt begåvad på att förmedla varför det som är bra och vackert alltid väger tyngre. Det är alltid värt att fortsätta kämpa.
Inte alla använder sin musik som en ledsagare genom tillvaron men den som tillåter rocken att spela den sortens roll har en sällsynt god vän i Jason Isbell.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik