John Mellencamp berör med filterlös värme
Publicerad 2022-02-04
ALBUM Tack vare en nyfiken ärlighet och några fina inhopp från Bruce Springsteen blir John Mellencamps tjugofjärde album hans bästa på länge.
John Mellencamp
Strictly a one-eyed Jack
Republic/Universal
ROCK Jag ska villigt erkänna att jag inte har följt John Mellencamps karriär slaviskt de senaste tre decennierna. När suget efter Indiana-sonens heartlandrock smugit sig på har jag tenderat att spela 80-talsklassikerna ”Scarecrow” och ”The lonesome jubilee” en gång till.
Men när Bruce Springsteen gästade singeln ”Wasted days” i höstas kunde jag inte sluta lyssna.
Samarbetet hade knappast blivit av för, säg, 35 år sedan, när de båda folkhjältarna tävlade om att sälja flest biljetter till amerikanska fotbollsarenor. Men nu har de passerat 70-strecket, helt andra saker har blivit viktiga, och något händer när två grånade män sjunger tillsammans om att försöka ta vara på den tid som är kvar.
De kom varandra nära efter några pandemidagar i Mellencamps studio i Belmont, Indiana. Springsteens röst och gitarr hörs i ytterligare två spår, ”Did you say such a thing” och avslutande ”A life full of rain”. Båda präglade av samma sorts filterlösa ärlighet som singeln.
Filterlösa är möjligen även Mellencamps cigaretter, för på hans tjugofjärde studioskiva låter rösten skrovligare än någonsin. Men det adderar bara till den oförfalskade stämningen i en låt som ”A man that worries”, där sångaren bekänner att han är den sortens själ som tenderar att ta både personliga och universella problem på sina axlar trots att det sannolikt gör begränsad nytta. Allra minst nu.
Det var samtidigt just det engagemanget som till stor del gjorde Mellencamp till den han är, och politiker och krämare får sig en släng även här.
Mest intresserar han sig emellertid för gåtfullheten i den mänskliga existensen. Efter tre äktenskap vet han en del om både självbedrägeri och lögner människor emellan. I en intervju med amerikanska NPR konstaterar han att vi till syvende och sidst lever i ”isoleringscell under vårt eget skinn”.
Det kan låta dystert men känslan i de tolv låtarna är snarare varm och omhändertagande, med sin allt annat än Spotify-tillvända mix av akustisk rock, intim folk och lågmäld country, kryddad av mycket fiol och en del banjo.
Några hits lär det knappast bli, men så behöver John Mellencamp heller inte fler succéer. Nu gör han främst skivor för att försöka förstå tillvaron lite bättre.
Med ”Strictly a one-eyed Jack” lyckas han beröra med en tyngd som jag inte riktigt var beredd på.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik