De 99 tuffaste och bästa låtarna från september 2021
Publicerad 2021-10-07
SPELLISTA. Den här månadssammanfattningen hade kunnat handla om monumentala nyheter som att Iron Maiden i september släppte sin första fullängdare på sex år, att Guns N’ Roses ännu inte tycks ha hittat nån markkontakt som studioband eller att storheter likt Volbeat och Dream Theater gläntat på dörren inför stundande fullängdare.
Men i stället blir det en fyra år gammal liveinspelning, som då hyllade en 30-åring.
Va’ Doro? Du får ju en spellista bräddfylld av andra aktualiteter, så gnöla lagom.
Även om (väst)tysk hårdrock med arenapotential under 1980-talet främst handlade om Scorpions, Accept och till viss del måhända Helloween fanns det under decenniets senare år en grupp som började dra alltmer uppmärksamhet till sig. Bildade ur askorna av lokala ensemblen Snakebite 1982 gick det scheißschnell för den nya formationen, nu under den avsevärt mer kända signaturen Warlock, att presentera sig för publiken utanför Düsseldorf med debuten ”Burning the witches” via belgiska undergroundbolaget Mausoleum – bara för att se sig snuvade på såväl framgång och finansiering då det senare ganska raskt hamnade i ekonomiska trångmål.
Likväl. De som lyckades sno åt sig ett exemplar av förstlingsverket eller såg kvintetten öppna för bland andra Steeler kunde se att något var på gång. Trots att ingen i bandet egentligen bemästrade engelska och naivt översatte texterna från hemspråket medelst lexikon, vilket blev aningen humoristiskt i exempelvis ”Red light star” som inte alls handlade om något dubiöst prostitutionskvarter, var det tydligt att de vid sidan av entusiasmen också hade något som gjorde att de stack ut från mängden: en tvättäkta heavy metal-drottning i en tid då sådana var lika sällsynta som personer inom hårdrocksvärlden som öppet avvek från heteronormen. Likt en perfekt förening av Rob Halford och Lita Ford med Klaus Meines grova accent på toppen blev den då knappt 20 år fyllda Dorothee ”Doro” Pesch tämligen omgående större än gruppen själv, vilket blev extra tydligt då det blev dags att sätta in den stora USA-smockan.
För när Warlock 1987 började jobba på det som skulle bli ”Triumph and agony” i New York fanns det egentligen ingen grupp att tala om längre. I och med dess framträdanden på dåtidens största genrefestival Monsters Of Rock i hemlandet och på mytomspunna Castle Donington i England året före hade suget efter inte minst Doro leta sig utanför Centraleuropa, och ivrigt påhejad av ett nytt management i samråd med skivbolaget Polygram åkte sångerskan på ett tänkt kort promotionbesök i The Big Apple hösten 1986 – och beslutade sig för att stanna.
Ett beslut som, visade det sig, inte var lika populärt bland grabbarna i bandet. Gitarristen Peter Szigeti och basisten Frank Rittel begärde entledigande redan före avresa, medan nytillkomne sexsträngaren Niko Arvanitis och trummisen Michael Eurich beslutade sig för att i alla fall ge livet på andra sidan Atlanten en chans. Till föga nytta skulle det visa sig, då deras bidrag till Warlocks fjärde fullängdare blev ytterst marginella. Om ens spårbara.
Ganska snabbt efter att hon anlänt till New York blev Pesch nämligen hopföst med gitarristen/låtskrivaren Joey Balin och de instrumentala insatserna på ”Triumph and agony” levereras nästan uteslutande av tidigare eller kommande proffsmusiker likt trumlegendaren Cozy Powell (Rainbow, Whitesnake med flera), Schuyler Dale (Billy Joel) och Sterling Campbell (Soul Asylum, Duran Duran). Vad detta arbetssätt må ha inneburit för brister när det gäller äkthet och ursprungskoppling blev det desto fler fördelar, då albumet inte bara blev den mest framgångsrika Warlock-produkten hittills – utan en hårdrocksklassiker värd att fira då den fyller jämt.
Vilket är precis vad som inträffade den 8 juni 2017 på Sweden Rock Festival i Blekinge. Låt vara att låtordningen var omkastad (att inleda med största hiten ”All we are” skulle vara ungefär lika orimligt som att Metallica skulle äntra scenen till tonerna av ”Enter sandman”) – den här torsdagseftermiddagen var det ”Triumph and agony” från första ton till sista. Om än med första tonen som sista. Och den sista nånstans i mitten. Men, ja, ni fattar.
I alla fall blev det en liveskiva av kalaset, som är själva anledningen till de ungefärliga 4 000 tecken du har läst så här långt. Den är ju trots allt släppt under den gångna månaden och ger mig en rimlig anledning att bjuda på underskattade ”I rule the ruins” som lockbete. Sämre skäl kan jag komma på.
Men denna dåtidskoll beror knappast på någon brist på färskare bidrag av relevans. Få genreintresserade lär väl knappast ha missat Iron Maidens ”Senjutsu”, Ghosts soundtrackspår ”Hunters moon”, Dream Theaters andra smakprov från kommande femtondegiv ”A view from on top of the world” eller ännu ett bevis för att studioupplagan av Guns N’ Roses alltjämt skvalpar runt i grumliga ”Chinese democracy”-vatten.
Men jag vill också passa på att lyfta grupper du kanske inte hört eller känner till så väl. Uppslitande post black metal-combon Ghost Bath är ett fynd för den som anser att Deafheavens ”Infinite granite” var för mycket Sound Affects och för lite Close-Up, i Eternal Evil hittar vi gedigen tüskthrash från Stockholm med smak av såväl ”Pleasure to kill” som ”Infernal overkill”, Beast In Blacks ”Midnight rendezvous” låter som tonsättningen till den 1980-talsfilm som aldrig gjordes, medan redan Sofia Bergström-hypade Unto Others bjuder på en närmast perfekt tonsättning av fallande höstlöv.
Allt detta och så mycket mer bjuds i spellistan nedan.
Som alltid – spela högt eller låt bli.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik