Till slut blev även Kent som dom andra
Håkan Steen om återföreningen
Jaha.
Kent blev som dom andra.
Rykten har gått i flera år om att Kent varit på gång att återförenas för konserter men jag trodde någonstans ändå inte att det skulle hända.
Dels kändes Jocke Berg så bestämd, och inte minst så lättad, över att lämna rollen som frontman i landets största band och istället fokusera på att producera och skriva åt andra och göra lite solomusik och designa några smycken när andan föll på.
Dels har jag alltid upplevt att han är noga med detaljerna, hur hans musik presenteras och att det är viktigt med ”legacy”, att publiken ska minnas Kent på rätt sätt.
Albumet ”Då som nu för alltid”, den stora avskedsturnén och de tre majestätiska sista konserterna på Tele2 Arena i Stockholm var onekligen en sällsynt vacker final då, hösten 2016.
Jag hade högaktat Kent om de verkligen låtit det bli det sista vi hörde från dem, särskilt som det är så sällsynt att artister som tar uttalade farväl faktiskt står för sitt ord.
Ur ett ekonomiskt perspektiv går det att förstå att resten av bandet, de tre som inte har tillnärmelsevis lika många låtskrivarcredits i Kent-katalogen, ser det på ett annat sätt. Tre kvällars återkomst till arenan där allt slutade, hyfsat exakt 30 år efter släppet av debutalbumet där allt började, ger sannolikt ett ganska monumentalt tillskott till kassan. Och eftersom alla medlemmar alltjämt verkar vara goda vänner går det någonstans att förstå att Jocke Berg viker sig för den sortens grupptryck.
Om det nu handlar om det. Vi ska givetvis inte utesluta att även den något motvillige frontfiguren saknar bekräftelsen från den sällsynt hängivna sekt som är Kents fans, nu när åtta år har sprungit iväg.
Jag inser också att Kent är ett av de där sällsynta banden som fortsätter generera nya yngre lyssnare, och att det finns många där ute som aldrig har upplevt Kent live och inget hellre vill.
Så tre sannolikt utsålda konserter på 3Arena, som hallen i Johanneshov kommer att heta i mars, är förstås en av vårens stora musikhändelser.
Samtidigt blir det ju vad det blir. Klassiska stänkare, nostalgi, inte mer än så. Noll nya låtar. Tusentals gamla fans kommer säkert ha fantastiska kvällar av allsång till ”Kärleken väntar”, ”Kräm” och ”Utan dina andetag”, risken är nog dessutom rätt stor att jag inte kommer att kunna låta bli att vara där själv.
Men som jag konstaterade på Way Out West i somras, med två andra akter sprungna ur 90-talet: den konstnärliga energin kring en spelning med en alltjämt i högsta grad aktiv artist som PJ Harvey blir en helt annan än runt ett gig med Pulp, som redan hunnit med flera greatest hits-rundor i minnenas tecken.
Bäst är förmodligen att aldrig avisera något avsked utan bara sluta spela. Då är det inga problem att komma tillbaka om man så småningom får för sig det. Ingen känner sig lurad.
Det går kanske inte att dra in lika snabba och enkla pengar på en sådan hållning men det är å andra sidan den som bygger legender.
För hur vi än vänder och vrider på det: efter de där tre spelningarna i mars är ju Kent ofrånkomligen inte längre bandet som tog ett stilfullt sista farväl när de fortfarande stod på sin kreativa topp.
De är bandet som blev som dom andra.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik