Den bästa upplagan av Way Out West på länge
WAY OUT WEST Årets upplaga av Way Out West har varit den bästa på länge. Avslutningen är inget undantag. Cleo är fullständigt transparent, Kelela stramt briljant och Sam Fender väldigt mycket vindpinad, brittisk kuststad.
GÖTEBORG. Inne på festivalområdet tas optimistiska selfies trots mollstämda väderappar. Dagens givna samtalsämne är: när kommer regnet? Alla som vadat genom gyttjan i Slottsskogen vet hur delikat ämnet är.
Cleo må spela tidigt på dagen, men hon har i alla fall tur med vädret. I fjol släppte hon makalösa debutalbumet ”Missaoui”. Sedan dess har hon lagt tusen turnémil bakom sig och varit i Nashville och tränat stämsång med Jill Johnson. Det märks. Tillsammans med ett lyxigt liveband förvaltar hon musiken från ”Missaoui” på lysande vis. Bjuder på en organiskt tjusig ”Kraftverket i Grundfors” och håller långa terapisessioner om kärlekens hopplöshet och en pappa som försvann när hon var liten. Genom att vara hundra procent transparent lyckas Cleo eliminera avståndet mellan sig själv och publiken. Artisten blir till hela Slottsskogens förtroliga kompis.
När hon tar sångerskan Ayla i hand, Bambi-går ut på scenens tunga och sätter sig ned på knä för sköra hiten ”Landet i fjärran” får resten av konserten – faktiskt hela helgen – ursäkta. Det är Way Out Wests vackraste stund. Cleo påminner om festivalens finaste kvalitet: att kunna promenera rakt in i sin favoritlåt, gråta en skrätt i kaffet, och sedan gå vidare.
Bara minuter efter att Umeå-artisten avslutat sin konsert skrider Kelela in på Azalea-scenen mittemot till låten ”Washed away”. I tio år har sångerskan från Washington DC spelat i högsta divisionen. Hennes svalt förkrossande soul ligger i ständig framkant och eftermiddagens framträdande på Way Out West befäster bara den positionen.
Kelela berättar tidigt att hon inte tänker prata särskilt mycket, snarare sjunga. Det gör hon ypperligt. ”It’s a dance party with live vocals”, som hon träffande beskriver det. Men Kelelas musik går precis lika bra att eftermiddagsdrömma sig bort till. Tillsammans med ljuset blir röken på scenen isblå och lila, samma färg som de perfekt kyliga beatsen.
Kelela kommer från en dj- och producentkultur och spelar lika ofta remixer av sina låtar som originalversioner. Undan för undan höjer hon tempot och konserten slutar faktiskt i ett utsökt litet eftermiddagsrave, om än ett väldigt försiktigt sådant.
Sam Fender kan mycket väl vara den diametrala motsatsen till Kelelas korpsvarta r’n’b. Han har beskrivits som Englands svar på en ung Bruce Springsteen och kommer från den lilla kuststaden North Shields. Texterna utspelar sig ofta bland drogproblem och självmord.
Visst blir det lite ”Idol” när Fender gör ”Dancing in the dark” men det känns ändå som ett logiskt val. Det är ju den klassiker ur Springsteens repertoar som ekar mest av vindpinad brittisk håla. Mellansnacket utspelar sig för övrigt på smått obegriplig fiskaraccent, men jag lyckas ändå urskilja följande passage om halsbekymmer:
– I’m a little bit fucked to be honest, with the throat thing and all. I’ve been given steroids and stuff, säger han.
Rent musikaliskt pendlar mannen med det gitarrkompatibla efternamnet mellan ett ursinnigt Arctic Monkeys, rockens saxofonromantiska och bredfiliga motorväg samt arvet efter The Waterboys. Den plågsamma fadersskildringen ”Spit of you” och den lika jublande som hopplösa hiten ”Seventeen going under” hör till höjdpunkterna. Två tweenies i Nirvana-hoodie nickar gillande längst fram vid kravallstaketet och jag tänker att rocken aldrig riktigt kommer att dö.
Årets upplaga av Way Out West har varit den bästa på länge. 070 Shakes trotsiga tältspelning lämnar extra eko – och Blurs sanslösa charmoffensiv tar jag med mig sig som en värmande cardigan in i hösten.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik